bussresa

Det var länge sen sist, men livet liksom han ifatt och förbi. Att resa eller att blogga var egentligen den stora frågan då, senast det begav sig. Och då tyckte jag att resa smällde aningen högre.

Jag har inte tittat på min facebook på väldigt länge, jag har varit dålig på att hålla kontakten med mina gamla vänner. Vilket dels har att göra med att jag gömde mig i centralamerika under mina kanske fyra bästa månader någonsin, men nog framför allt eftersom jag har börjat kurtisera monstret kallat LTH, eller i folkmun; Teknis. Jag tror att många har missförstått vem Big T egentligen är. För mig är hen krävande och inrutad, men samtidigt en plats för så mycket skratt och lycka, att leva i en låda är inte så dåligt som det lätt kan låta. För det finns ingen fritid, ingenting utanför T, han/hon/den/det är allt du lever och andas. Vilket bara innebär att du matas full med spetsfundig teknologhumor, praktisk matematik och enochannan kraftekvation. Lev med det, eller gör något annat. Vi får se vad framtiden har att bjuda, spännande tider är det i vart fall.

Att vara eller inte vara, var frågan enligt Hamlet. Jag menar mer som Einstein, det handlar bara om perspektiv (vinkel?) och hastighet.

Matnyttiga tankar från mina ögonöppnande betraktelser från andra sidan pölen (eller Atlanten, beroende på vem man frågar), kommer nog att komma allt eftersom det kommer tillbaka till mig. Just nu kan jag bara tänka på den ganska intetsägande plattityden, Le och lev längre. Eller i alla fall lyckligare. För vackrare människor än Cubaner, Nicaraguense är svårt att hitta. Påriktigt!

Att vara fyrkantig framöver är nog min plan, åtminstonde tills tentan är förbi och jag kan andas annat än matriser och volymintegraler.

Lev väl och le mycket, det har du förtjänat!
/Kärlekåsånt!