bussresa

Att blogga sporadiskt är verkligen min grej.

Idag har några saker slagit mig.

Det är svårt att alltid hålla fokus när man begraver sig i projekt hit och dit
Bob Dylan är kanske inte så dålig ändå
Att ge en hungrig vän mat är varken svårt eller otrevligt
Jag ler, därför lever jag

Fast det där sista kan vara lite svårt att hålla på ibland, speciellt om man som jag tenderar att ta på sig lite många projekt. Det är väldigt smickrande att vara betrodd med stora och viktiga saker, fast det är så lätt att springa på patrull. Till syvende och sist är det ej de idella engagemange (hur givande och häftiga de än är) som betalar hyran. För jag vill väl egentligen lägga allt mitt krut på att göra mina projekt till de mest lyckade i världen, och resa lite. Men det är en plan farbror CSN (Centralt Stöd för Nyföretagande?) säger bestämt stopp för. Fast tur är väl det? Det där med syfte och motivation till vardagen har börjat spöka igen. Om man får ställa den förbjudna frågan, behöver man verkligen en akademisk examen för att bli något här i livet?

Den ställde jag inte, att börja fundera i de banorna skulle vara otroligt förödande för mina tentamöjligheter.

Jag tror fler människor borde fundera på varför världen ser ut som den gör, söka självförverkligande genom att hjälpa andra på fötter. Genom food-for-thought luncher, genom låtskrivande, genom microfinans. Det finns så många sätt att göra saker och ting bättre för många, bara man anstränger sig lite.
Jag ska försöka tvinga mitt liv tillbaka till mottot: Save the world, or die trying. Även om det nog innebär en hel del obekväma prioriteringar.

Allt detta kan var något spretigt och svårsummerat, jag vet precis vart jag vill. Hur och varför, jag har bara inte riktigt lyckats lösa några vettiga förutsättningar. Det är det vi jobbar på nu.


EDIT: Inte min bästa prosa, jag beklagar

Jag är nog lite för pretentiös för mitt eget bästa, jag tog upp bloggandet igen med pompa och ståt. Skrev tre inlägg för att sedan försvinna ut mot cyberrymdens mörka hörnor. Det betyder dock inte att jag slutat tänka eller för dens skull slutat skriva. Det har bara inte letat sig hit, dessvärre.

Vilket tragiskt nog innebär att mina fyra trogna läsare numer bara är två, antagligen. Men det är ändå rätt lugnt, för det här är mer självterapirum för mig än för att proklamera sanningen till universum.

Någonting som har slagit mig, ganska nyligen, är att när man gör slut på facebook, för det är först då man gjort slut på riktigt, så får inte den som blir dumpad ett mail där det står "Förnamn Efternamn har avslutat er relation", man får ingenting! Det är förstås rätt märkligt för när verkligheten flyttat till internet och tagit med sig alla göra skytklyshor är det väl rimligt att begära att man åtminstonde blir informerad när man blir dumpad. Vore lite skumt att ringa till sin respektive och vara nykär, dagarna efter hon brutit relationen virtuellt bara för att våra Amerikanska puppetmasters inte bemödat sig att berätta för oss vad som händer i våra liv. En liten disclaimer bara, jag påstår verkligen inte att jag har blivit dumpad. Detta var bara funderingar kring Facebookhetsen och vem som äger våra liv.

Jag kom hem i lördags, hemhem till Helsingborg. Och när jag sakteliga vandrade från sjukhuset där jag klivit av bussen så kom nog årets största antiklimax till mig. För för första gången i mitt liv kände jag "det har varit 19-20 vackra år, men det finns inget mer för mig att hämta här" som om jag på bara några minuter gått från mysig hemlängtan till paniken över att inse att Sundets pärla inte längra har något att erbjuda, bortsett från familj förstås. För alla mina vänner har flyttat utomlands eller söderöver, flickvännen jag hade men inte har drar mig inte hitåt längre och slutligen, jag har gjort allt som går att göra i denna underbart vackra och mysiga stad vid havet. Det är en mycket märklig känsla, framförallt eftersom jag inte känner mig speciellt hemma i Lund. Jag har inte slagit mig till ro, eller rättare sagt, jag känner mig inte speciellt tillfreds med min tillvaro eftersom jag inte upplever att den har ett tydligt mål. Det är alltid vägen som är mödan värd men, och det är ett rätt stort men, vägen mot målet måste kännas värd att vandra och det är där jag står och svänger just nu. För ett år sedan var jag påväg någonstans, jag, vi, skulle jobba rumpan av oss i två-tre månader till sen skulle det bära av. Jag tog glatt både öppnings och stängningspass, unnade mig inte mycket. In fact så levde jag på mindre pengar per månad än vad min mobilräkning är idag, sant jag bodde hemma men det fortfarande inte många slantar.

För jag vet att jag kan bli vad jag vill om jag fortsätter att datea monstret LTH, det öppnar så många dörrar. Men att ha målet för allt sitt slit 4,5 år bort känns inte rimligt för mig just nu. Jag vill kunna se effekten av mitt handlande, för jag är defenitivt inte färdig med Världen och jag hoppas att Världen inte är färdig med mig.

Jag har, svart på vitt, två alternativ antingen tar jag studieuppehåll, letar reda på ett jobb och försöker förlytta mitt epicentrum någonannanstans i världen, förmodligare mot sydligare breddgrader. Alternativ två är att fortsätta kämpa och faktiskt försöka klara det på riktigt. Det som talar för alternativ ett är att jag skulle få göra vad jag verkligen vill, jag skulle förmodligen kunna bidraga mer till det jag brinner för genom att inte vara låst till Lund. Samtidigt kommer jag isåfall att tappa en klass med många goda vänner, vänskapsband som i nuläget är ganska sköra och tveksamt kommer att överleva ett eller två sabbatsår. För face it, checkar jag ut från LTH nu är det tveksamt att jag kommer tillbaka före 2012.

Att fortsätta kämpa, att försöka studera påriktigt, ger ju självuppfyllelse, för jag har just nu relativt tugnt. Saker och ting går inte min väg och jag är väl förmodligen inte tillräckligt engagerad. Genom att inte ta studieuppehåll så säger jag inte NEJ till resan och Världen, jag bara skjuter upp den en aning. Tar jag däremot paus blir det bye-bye för de vänner jag har lyckats få, det är så otroligt mer definitvt.

Och allt det här bottnar i det inte allt för abrupta slutet på min senaste relation, att jag inte hunnit bearbeta resan och att Monstret i Lund äter upp allt min tid och tankekraft.

None the less så ska jag ut och fira Jul med Far nu. På återseende mina kära vänner och livet är aldrig så mörkt som det ter sig. Jag är nog rätt glad ändå.

Kärlekåsånt!
/P

Hejdär.

Resebloggen är mer eller mindre borttagen, mest mer. Vi är ju hemma nu så vad är meningen?

Hoppas ni har det bra i alla fall!

Eftersom en reseblogg varken är vardagsromantisk eller speciellt filosofisk. (Rätt stad kanske, men aningen fel sällskap för kafkasnack).

Sa har jag och mest robin startat en reseblogg, nämnligen
DENNA!

Vi tycker det är sanslöst rolig, tror du gör det med.

Loveandsuch

Det var en sen vårkväll och melodifestivalen var just avgjord, till de mångas sorg gick inte vinsten till Sverige utan till Silicon Valley, CA, USA. Stunden liksom krävde att jag rörde mig från den sanslöst trevliga sammankomst som jag var på, något som gjorde att jag hamnade på bussen till the mudheap.

Tack och lov hade jag sällskap den första biten då det var ytterligare en förlorad själ som skulle norrut från denna metropol. Men så fort vi hade passerat hennes hållplats så var jag ensam på en buss med snittåldern 50+. Som alla vet så är fulla ungdomar ingenting emot fulla 50+are så jag fick slåss för min överlevnad, det enda som höll mig vid liv var målet att skriva denna blogg när jag kom hem. Några av de faror jag lyckades ducka undan var tomma vinflaskor och buskisskämt. Det är tur att man är van resenär på 219, denna kväll som var lite värre än alla andra.

Med nöd och näppe överlevde jag, enbart för att säga: Hejdär! Hittade du mig?

Peace