bussresa

Tänkte börja med att konstatera ett par punkter

• Det gäller att börja leva som man lär
• Jag ska sluta självcensurera mig och därför inte publicera hela kakan på Facebook, då får ni komma hit istället.

Detta har varit en fantastiskt underbart obehaglig helg, jag har så smått börjat inse en mängd små sanningar om mig själv som jag är något tveksam till. Eller, jag ska egentligen inte begränsa mig till helgen. För det började, små barn, egentligen redan i måndags då jag svart på vitt började förstå hur mitt bekräftelsebehov åt upp min vardag och livslust.

Fast-forward till onsdag då en nyhet jag väntat mig i snart ett år når mig, utan den där sorgkänslan jag ställt in mig på. Att jag tog beskedet utan att ens fundera på att sänka tempot och reflektera förvånade mig ganska stort för egentligen var det årets anti-klimax. Jag var inte först att, på pappret, gå vidare. Märkligt.

Helgens eskapader innefattade även det ett ögomblick eller två som jag förstås uppskattade, trots min tydliga inställning till frågan. Är det då jag som ska ändra min övertygelse och göra som jag 'vill' eller borde jag snara satsa på 'mind over body' approachen? För att hyckla har aldrig varit min grej, och jag har aningen dåligt samvete.

Dagen till ära fick jag två ytterst dräpande kommentarer, "varför är du alltid full?" och "jag tycker om att du är bakis i skolan så ofta". Det är, eller rättare sagt var, inte så jag uppfattade mig själv. För jag har väl sällan något emot att kalasa, ser det som något ganska grundläggande i studentlivet. Att spontant och utan plan kasta sig ut från huset för att umgås med goda vänner, med eller utan alkohol. För är det något man ska ha för mycket av är det väl det goda? (om man får fulplanka ett citat från fröken söt). Fast det är uppenbart så jag upplevs, och även om man aldrig ska leva sitt liv efter andras förväntningar så är det svårt att inte ta intryck av sådan kommentarer. Jag vill absolut inte se mig som en alkoholist, eller ens en första klassens festprisse. Tredje klassens, på sin höjd.

För jag tror, och här kommer en undanflykt som heter duga, att det handlar om vilken omgivning man jämförs med. Att jämföra mina kalasvanor med en studiemotiverad klass med VD-ambitioner och volvo/villa bakgrunder ger defentivt en annan bild än den som kommer när man sätter mig i kontrast mot studentlivets glada pojkar och flickor. Intet sagt att det är hälsosamt att tokfesta var dag, men detta är inte ett inlägg om folkhälsa utan snarare tankar kring varför jag upplevs så olika. Jag är en av klassens (få) rebeller, jag är samtidigt en av studentlunds mest sansade aktiva. Hur passar det ihop? Jag är kluven, och något skamsen över min stämpel.

Dessutom erbjöd dagen på ytterligare en överraskning i klass med onsdagens chockbesked. Fast det egentligen är mig helt orelaterat så är det klart trist när dörrar stängs. Visst gör det ont när knoppar brister, lika ont som när dörrar man aldrig öppnat stängs (tack och förlåt Karin). Kanske var det bara för att jag var dålig på att berätta vad jag ville. Är det alltid så enkelt att om man bara säger vad man vill så får man det?

Jag vill jag vill jagVILL.

Nu liggger jag i soffan, trött och matt efter dels skola, dels ett hårt pass på gerda, dels efter en dag av att konfrontera min vardag. Att leva som man lär är så fundamental grundläggande för mig, varför tar jag så olika hårt på dessa nyheter. Onsdagens borde har gjort mig förkrossad, dagens borde jag knappt ryckt på axlarna åt. Jag är förvirrad.

Tack för te, tack för en ny fantastisk spellista där jag funnit många blivande favoriter, tack för att jag inte har lärt känna mig själv helt ännu. För att känna hela jaget är att klara av spelet och gå vidare, jag är inte redo att dö än. Så det är väl tur att jag, om än något abrupt, inser att det finns fler lager även för mig att förstå mig på.

Jag ler, därför lever jag

Att börja skriva ett inlägg är definitvt det absolut svåraste i hela bloggprocessen. Att faktiskt sätta sig ner och formulera en rubrik att skriva något under. Jag misstänker att det är en av huvudorsakerna till att jag skriver såpass sällan som jag gör, nu när jag fått tid att tänka lite.

Nyss hemkommen från ett trevligt kalas är det lätt att slås av tankarna som rör tvåsamheten. Är jag misslyckad när jag kryper ner, ensam, i min säng kväll efter kväll? Borde jag känna skuld för att jag faktiskt kan njuta av en stillsam efterfest med mig själv, en stor kopp te och internet (alternativt en god bok). Det är jag ganska tveksam till, för att vara två är visserligen ett självändamål, men samtidigt måste man vara tillfreds med tillvaron. Vilket är störst, nöjdheten med nuet eller strävan efter att ha någon att dela sin vardag med? Behöver det vara ett motsatsförhållande mellan alternativen? Jag kan redan nu säga att jag vill både ha kakan och äta den, det är däremot betydligt besvärligare att komma fram till var kakan finns och hur den smakar.

[...] Här kommer även ett intressant fenomen upp, nämligen självcensuren. För trots att jag på min höjd har två läsare per inlägg är det ändå så att jag känner mig tveksam till att skriva vissa saker här. Fast, frågar du då, är det inte precis det du har bloggen till, att skriva av dig precis vad du känner och tänker. Så att du sen kan sova gott och lämna de problem eller grubblerier bakom dig. Jo, svarar jag, det var absolut grundtanken. Då undrar du vad mitt problem är. Efter en stunds funderande kommer jag stillsamt fram till att det överhängande problemet är att den här bloggen inte är anonym längre utan att den är länkad till mitt facebook-konto. Vilket direkt betyder att det inte är anonyma tankar som förs upp här utan att jag helt plötsligt måste stå för mina åsikter.
- Detta är ett resonemang man kan driva fram och tillbaka men i slutändan måste jag ändå konstatera att jag länkar till Facebook för att synas, för att för en sekund kunna göra min röst hörd i etern. Då är jag, märkligt nog, också villig att censurera bort vissa delar av mitt tankemönster. När man tänker efter är det vansinningt vilka integritetsinskränkningar man gör för att få bli sedd och hörd. Jag tror inte det är helt sunt, inte ens delvis.

Den kakan jag både vill ha och äta har, förstås, väldigt mycket att göra med tvåsamheten. Min bestämda ovilja att ragga upp någon okänd på krogen och min tvärvägran vad det gäller one-night-stands. I grund och botten handlar det om respekt, både för mig själv och för damen i fråga. För att lära känna någon enbart i syftet att få byta kroppsvätskor upplever jag som något banalt på det sättet att jag helst tillskriver människor fler egenskaper än bara deras attraktiva attribut. Jag tror att om man bara ligger med människor man har någon form av relation till betyder det, inte bara, att själva akten blir ärligare. Det är inget behov som behöver uppfyllas i intoxinerat tillstånd utan det är en grundligare attraktion som finns där, förmodligen, trots en nykterhet dagen efter. Dessvärre funkar inte riktigt samhället så idag, upplever jag. Det förväntas av mig att jag ska flirta rundor när jag är i olika sociala sammanhang, att jag till varje pris ska ha en flicka omkull var kväll. Det är väl en innerlig tur att jag är såpass [...] att det löser sig utan något större ingripande från min sida.

Vem är jag att förneka mina behov av närhet och beröring? Visst är det en ordentlig bund pretentiöst skräp i stycket ovan. Att inte försöka ragga är bara en ursäkt för att vara blyg och tillbaka, jagmenar, flickorna flirtar ju minst lika mycket som jag. Det är väl bara korkat att hålla på dessa artonhundratalsfasoner för att mitt ego mår bra av pompösa kärleksförklaringar, kan det inte vara betydligt mer fördelaktigt att faktiskt ge sig ut på köttmarknaden för att se vart det tar mig. Det kan väl inte vara så att jag förlorar något på att slampa rundor lite? Där någonstans, säger mitt förnuftiga (och pompösa) jag nej, bestämt nej. Jag tror att jag är den jag är, är såpass tillfreds med mig själv, just för att jag faktiskt har en väldigt konservativ moral gällande vad som är passande beteende för mig. Var mina gränser går och hur jag faktiskt bör bete mig mot mina medmänniskor. För om jag blott är ute efter ett ligg, innebär inte det att jag degraderar halva befolkningen till ett botemedel för mina behov och bara det. Att de genom att vara liggbara då faktiskt också utesluts från alla övriga funktioner de kan ha i mitt liv? Jag är rädd för det, därför fegar jag ur det reproduktiva spelet och safear med att dricka te, ensam.

För visst är jag ensam tillochfrån, det ska jag verkligen inte sticka under stol med. Det är tråkigt att behöva vakna upp ensam morgon efter morgon, samtidigt kan jag verkligen inte påstå att jag är speciellt bitter över livet. Det går bra nu, saker och ting händer utan att jag hjälpt dem speciellt mycket på vägen. Det är vansinnigt smickrande!

Jag ler därför lever jag, gäller sålänge man hittar det format man söker efter. Det jhar jag nog gjort, hoppas jag. Så kan man så sakteliga hoppas på att fröken rätt tittar förbi och säger hej, det hade toppat en redan väldigt spektakulär höst.

Kärlekåsånt!

Jag är inte bitter, definitvt inte bitter.

Fast något fundersam över sakernas tillstånd får jag ändå tillstå att jag är. Jag tror nämnligen att pannan i kaklet blivit mer av en livsstil än ett sporadiskt fenomen för mig, vilket är något sorgligt när man inser hur trist det är att plocka upp spillrorna efter sig själv och sina förhoppningar gång på gång. Intet sagt att de var befogade på något vis, de bara dök upp i bland mina förvirrade tankebanor. Man skulle kunna kalla mig player, fast det stämmer verkligen inte, för det är väldigt, väldigt få av de flickor jag funderar på en framtid med som det faktiskt händer något. I nio fall av tio skulle jag tillochmed påstå att hon går ovetande genom hela processen. Det är utmattande, fast samtidigt lite fint tycker jag. Att man med jämna mellanrum liksom ägnar majoriteten av sin tankeverksamhet på att försöka putsa till något som aldrig kommer att bli. Bara visar genuin uppskattning för flickan ifråga.

För att säga att jag raggar konstant i min utopiska fantasivärld är minst sagt en överdrift. Det är en helt intern process, i de flesta fall. För att bjuda någon på dricka skulle jag nog aldrig nedlåta mig till. För mig innebär en köpt drink/shot/whatever på krogen att man säger något i stil med: "om jag ger dig dessa pengarna, kan du då snälla tänka dig att spendera några minuter till med mig så att jag kan få en schysst chans att presentera vem jag är. Jag tror inte att du tycker jag är spännande nog för att bara låta mig prata och dessutom är du kvinna och jag man, alltså är det inte mer än rätt att jag köper din tid." Jag tycker det är förkastligt, ordentligt. Dels har jag förhoppningen om att vara tillräckligt intressant för någon utan de där extra pengarna plånboken/ alkoholen i blodet, dels tycker jag väldigt illa om att köpa såld tid. Det är inte långt ifrån att man liknar drinkar på krogen med prostitution, det handlar bara om tid.

Men som sagt, jag är inte bitter. Mest eftertänksam. För orkar jag slå pannan i kaklet ännu en gång, eller ska jag kanske bara ta det lite lugnare och njuta av livet nu. När jag faktiskt lever. Jag tror på livet (utan att vara högerreligös abortmotståndare) och tänker därför njuta av det för fulla muggar. Det kommer att lösa sig!

Eftersom den här kvällen ändå kommer att gå till historien som de moraliska flosklernas förtrollade natt (se förra inlägget) tänkte jag passa på att definiera mig själv. Åtminstonde jag är sån att jag då och då behöver sätta mig ner och fundera ut vem jag är, vad jag tror på och varför. Ett behov som blev extra stort för inte alls speciellt länge sen då min hitintills längsta bussresa fick ett inte allt för abrupt slut. Det är i ett sånt skede jag sätter mig ner med penna och papper och kommer fram till:

• Jag skadar ingen medvetet
• Jag är beredd att ta fullt ansvar för mina handlingar
• Jag strävar efter mina medmänniskors välbefinnande och självuppfyllelse
• Jag vårdar min kropp och mitt psyke
• Jag tror på gräsrötter
• Jag låter ALDRIG rädslan styra
• Jag tror att framtiden är eftersträvansvärd

Och vips var jag jag igen, nydefinerad och fräsch, men finns det inte ute för allmän beskådning existerar det inte påriktigt varför jag utan någon som helst respekt för integritet publicerar mina innersta tankar och övertygelser. Det här med att låta rädslan styra är något jag har funderat en hel del på så lita på att det kommer en predikan(?) om det också i sinom tid.

Jag, om inte saknar så tänker nostalgiskt, tillbaka på vem jag har varit och vänner jag har haft vid min sida. Det är fina minnen som jag håller mycket kära. Men framtiden väntar och jag kan inte låta bli att kasta mig ut för stupet och se vart det bär av. Det finns ingenting som ett äventyr för mycket.

/Kärlekåsånt

Det här med att åka buss kan vara ett sant projekt i sig, vilket i och för sig har lite att göra med vilken buss man sätter sig på. Jag tenderar alltid att tro att jag vet vart jag är påväg, vilket förstås är helt uppåtväggarna fel. Jag vet oftast mindre om var jag är påväg när jag väl klivit på bussen än vad jag gjorde innan. Är inte det charmigt så säg?

I centralamerika var många av bussarna omålade gamla amerikanska skolbussar, med åtminstonde 40år på nacken (eller bakrutan (är osäker på bussanatomin om sanningen ska fram)). Att åka med dem var definitivt en upplevelse, någon gång hade vi en läskback fylld med små kycklingar som närmsta bänkgranne. Benutrymme var ju även det något som hände andra människor, eller så kan det ha att göra med att varken amerikanska skolungdomar eller centralamerikanska människor snittar på 1.90 som en annan gör. Men det spelar egentligen inte så stor roll, för jag kan inte erinra mig en enda otrevlig medresenär. Dessutom ser man betydligt mer av landskapet om man sitter trångt, varmt och skumpigt. Det är empiriskt bevisat, (uttryck jag får slänga mig med eftersom jag är förtappad teknolog).

Fast det här inlägget skulle ju inte handla om mina betraktelser från vägen, de kommer senare (om mina fyra unika besökare vill så). Det skulle handla om hur jag tycker att bussresor är en utmärkt, och ganska mysig, metafor för livet i stort. För, face it, du/jag/vi/dom är alltid påväg någonstans. Det finns ingen respit från framtiden, som du är med att skapa just nu. Framtiden kan inte heller vara dålig eller sämre. Den är bra, för det är du som har skapat den genom dina val och jag tror på fullaste allvar att det inte finns några dåliga val. Bara bra, eller på sin höjd neutrala val. Jag tror detta eftersom jag tror att det är väldigt destruktivt att rotera meningen "tänk om" i hjärnkontoret, jag tror på optimism. För genom att se positivt på saker och ting i allmänhet, och på dåliga saker i synnerhet, blir man dels lyckligare, dels så lyfter man det nattsvartaste svarta till en kanske något mer behaglig nyans av grått. Det är här bussresan kommer in, säger han förnöjt och lutar sig tillbaka, för precis som livet kan te sig mulet likt den skånska landsbygden en kall oktoberkväll så finns det definitivt något att göra åt det! Finns det något finare än tefika på landsbygdsbuss? Jag tror inte det! (berätta för mig om ni kommer på något) Dessutom spricker dagen förr eller senare upp i vacker vår, då solglasögonen hittar tillbaka till sin rättmätiga plats på näsan och iPod-lurarna åter går i dur. För framtiden väntar inte och det är väl synd att missa bussen, för att man grämer sig över att man missade den förra? Det tycker jag i alla fall.

En bussresa likt livet är en färd framåt, även om det finns vissa rotationspunkter man kommer tillbaka till dåochdå. Det finns vissa fasta hållplatser som man vet kommer att vara kvar och tåla ett och annat besök och en hel drös (skånska för många) med potentiellt fasta hållplatser. Men medpassagerarna är sällan statiska, de varierar allt eftersom landskapet passerar förbi men likt sina nicaraguiska (?!) motparter har de alltid ett leende och/eller en fin tanke att tillföra. För även de potentiella hållplatserna har sin charm, ett sorts kravlöst förhållande där bussen kommer och går lite som den vill. Där tar man livet med en klackspark och det finns bara lycka i ett kärt återseende.

Livet är för kort för att slösa bort på "tänkt om" eller "jag borde ha gjort", att leva är svårt nog utan att man krånglar till det med att tänka. Ignorance is a bliss så länge man kommer ihåg hur man växlar.

Dagens soundtrack är Smooth Jazz Allstars på Spotify, vem trodde att jazzremixer på hiphop, soul, rnb låtar kunde vara så bra?

Mina kära vänner (alla fyra) tänk framåt, för livet i sig är lycka på en pinne och tidtabeller är ofta mer flexibla än vad man kan tro.

/kärlekåsånt

Edit: Egentligen är det ju lite paradoxalt för mig att propsa på ignorans när jag studerar vid ett högre lärosäte (stora monstret LTH that is), men jag menar förstås att kunskap är bra skit, men att man inte ska överanalysera sina känslor och val. Gör först tänkt sen, i värsta fall får man göra om och göra rätt.

Vad man inte alltid vet är inte alltid dåligt och just nu är pH-värdet kopiöst högt. Tacka högre makter för stänkskyddet och bra baståligthet!

Johnossi- Family Values

Nej, jag knarkar INTE!

Rubriken må verka excentrisk och det är den på något plan. Så är det sagt. Jag kan dock konstatera att det är få känslor som slår den när man vandrar tillbaka över övningsfältet lagom sotig efter en lyckad insats. Liksom att känna att om dendär dockan var en människa så hade jag räddat honom/henne.

Det handlar om hjältegenen, jag tror alla har den. Visserligen kanske den sitter olika starkt i olika människor, men den finns där liksom på något plan. Det är genen som får människor att vara lite mänskliga, för att vara hjälte innebär inte att vara övernaturlig eller en särskilt speciell. Det handlar om att ha lite civilkurage, att fundera en sekund på hur andra tar det val du just gjorde. Det händer somsagt olika ofta hos olika människor. Faktiskt så handlar det lite om att leva som man lär, eller iallafall leva som jag lär. Eftersom jag tror mycket på civilkurage och att tänka på andra.

Hjältegenen är den gen som gör att just Du hjälpte den gamla damen över gatan, eller då Du skottade grannens garageuppfart. Det är samma gen som gör att Du hjälper dina klasskompisar/jobbarkompisar med saker de har svårt för trots att det inte är ditt jobb. Hjältegenen är helt enkelt den pryl som får dig att anstränga dig lite för någon annan, att vara någons hjälte.

Sen tror jag visserligen att de som använder sin hjältegen blir färre och färre. Kanske beror det på att MSN och andra elektroniska kommunikationsvägar tar större plats i våra liv. Det är ju liksom lite enklare att undvika den jobbiga tanten om man sitter framför datorn eller kanske glömma bort att svara på den knepiga mattefrågan din kursare kom med. För jag tror att genens verksamhet är en direkt funktion av hur mycket människor bryr sig och därmed hur mycket de träffar andra. För att kunna känna medkänsla och empati så krävs det också att man liksom övar sig lite. Den bästa övningen jag har hittat är att röra sig bland människor, av olika bakgrund, framtid och allt det där. Då tvingas man på något sätt se det goda(och sämre) i allt folk. Denna träning missar man ganska helt om man inte stöts och blöts med olika typer.

Så för att börja bry sig mer om andra så måst man börja träffa andra, för kicken när hjältegenen ger belöningar den är inte nådig. Det är den som kommer när man räddat livet på en tygdocka för femtielfte gången och ståtligt vandrar ner över övningsplattan på bästa armageddonmanér.

Kärlekåsånt

Yael Naim- New soul

Morfar säger alltid att han tycker det är skönt att ha framtiden bakom sig med tanke på hur många val som vi ungdomar får göra idag. Jag börjar förstå vad han menar. Det känns nämnligen som även jag har framtiden bakom mig, nu när jag ska ta studenten sitter jag och drömmer mig bort till tiderna när jag gick i sjuan, åttan. Var olyckligt kär och lyssnade på Winnerbäck. Jag hade inte gjort något jag gjort på ett annat sätt, jag ångrar ingenting. Men jag vill ha denna period av mitt liv framför mig igen. De möjligheter jag har fått, de äventyr vi har upptäckt.

Jag tror i och för sig att man konstant längtar tillbaka till det som har varit, av en eller flera andledningar. Det jag känner just nu är ingen nostalgi utan bara en längtan av att få förstagångsträffa de människor jag har runt omkring mig. Världen tar inte slut nu, vi rör oss åt olika håll så många kommer att försvinna. Det kommer att finnas så många nya häftiga människor för mig att träffa. Detta är min feghet som, nu med facit i hand, vill återuppleva den hitintills bästa perioden av mitt liv istället för att vidga vyerna och se möjligheterna.

Jag har kommit underfull med att det svenska språket behöver fler skiljetecken. Punkt är egentligen det enda man kan använda om man inte skriker, frågar eller bara tar en konstpaus. Problemet blir då att när man skriver långa brev eller texter så kan det lätt bli aningen enformigt med dessa definitva prickar.

Hur den alternativa punkten borde se ut vet jag inte så därför tycker jag att Sture Allén & co borde ta och fundera fram något fint. Vem vill upprepa sig när man sprider vardagsromantik genom långa brev?

kärlekåsånt

För nu ska jag resonera om meningen med livet, fel!

Nä, jag har nog däremot kommit underfull med varför jag har fortsatt blogga. Den startades ju i samband med ett vad. Antagligen är det för att här får jag en, visserligen ganska pretto, chans att försöka förklara för mig själv vad jag menar med saker jag tänker. Om någon annan dessutom tycker det är trevligt att läsa så blir jag ju bara ännu gladare!

Eftersom jag inte är en sån typ som tycker om all ytlighet och stress överallt så är detta serverutrymme inte till för att berätta vad jag gör. Snarare ska konsekvensen av mina handlingar plockas upp här, eller vad jag menar med dem. Framför allt så är detta en plats för mig att vädra mina tankar. Det vore ju så tråkigt att spricka i huvudet.

Jag tror jag behöver det eftersom jag kan vara ganska klantig i mitt sätt att göra saker. Tror att även om jag menar väl med något jag säger eller gör så är själva handlingen utformad så att den kan feltolkas. Därför vill jag skrika ut ett pre- postFÖRLÅT nu! Det var inte meningen, i de flesta fallen.

En liten anekdot, damen som jag skottade snö åt utan hennes vetskap. Jag träffade henne igår och då kom det fram att jag var den skyldiga till den rena uppfarten. Ni skulle sett hur hon sken upp, åh sånt gör min dag! Glada människor är verkligen världens bästa uppfinning. Ett oförväntat leende lyfter mig till skyarna!

Ta hand om er och le mot främlingar!
"Man borde få göra som man vill, bara man är snäll.."
Kärlekåsånt!

Kapten Kid & det oändliga sommarlovet: När solen gått ner

Hej där!
Hur mår mina vänner?

Jag har funderat lite på varför bussresa är en så bra metafor för livet, detta kan ju förstås också bara vara kvalificerat skitsnack men eftersom jag är på mitt filosofiska humör idag så låtsas vi om motsatsen.

Innan jag börjar vill jag dock citera Churchill "To improve is to change. To be perfect is to change often". Lite som en regionbuss tar sig från ort till ort förflyttar sig konstant.

Precis som bussen får man aldrig var nöjd med där man är, klart får man trivas med situationen, men man får inte vara nöjd. Detta då sekunden man nöjer sig med något så tappar man viljan att utvecklas, själva essensen av livet. Det är inte målet som är mödan värd uta,n vägen, men för att det ska bli någon väg måste det strävas. Kämpas. Samtidigt får man inte glömma bort att njuta under tiden, att ta vara på varje dag. Carpe Diem. Kruxet är att lyckas med båda samtidigt, att både sträva samtidigt som man njuter av nuet. Personligen njuter jag visserligen av att kämpa för något, att verkligen lägga energi på att genomföra något. Visserligen måste man ta allting i sin egen tack, skapa sin egen tidtabell för sitt liv. Världen funkar inte om jag plötsligt ska börja leva efter någon annans förutsättningar och mål.

Jag tror att jag har hittat den där balansen, i alla fall till och från. Lite som en buss som saktmodigt rör sig längs det skånska kustbandet upp och ner för kullarna men alltid med Danmark inom synhåll. Jag stannar där och när jag behöver men jag tar mig ändå fram längs en vacker väg i min takt. Tidtabellen är satt men den är skapad med så mycket tid att stress aldrig är aktuellt.

Vill du åka buss med mig?

Kärlekåsånt

Musik: eMiL Jensen- Tror du det?

Jag mår bra, jag hoppas ni mår bra!

Ta hand om er vänner, glöm inte bort att andas å allt sånt. Kan vara småviktigt ibland. För även om livet är en stor pannkakstårta så är den inte mycket att ha om man låter jordgubbssylten bli varm och dålig innan man gör den.

Ni gör min dag, fast mest du

Christian Cuff- Pretty floor

Även om dagen innehållit blandband deluxe, kortspel och trädklättring.

Kärlekåsånt

Det handlar om att drömma, att våga flyga. Allting som händer händer för det bästa, ett 360-gradersleende är enda vägen att komma vidare. Även om livet, kärleken och allt det där är långt borta så måste man ändå drömma och tro. Vi är inte skapta för tvåskap, det är en bonus. Allt handlar om ups n' downs. Våren är snart här, då löser sig det mesta. Påriktigt menar jag då, inte denna plastvår vi har nu. Och efter det kommer sommaren, med sol utekvällar och inga måsten.

Ser ni hur jag redan i bloggen inte kan vara nöjd med nuet, hur jag helatiden letar efter något att förbättra. Ungefär som att jag ska koda om delar av utseendet när jag är färdigskriven. Inte förrns man är nöjd med nuet kan man njuta av framtiden fullt ut. Det handlar inte om att man inte ska vilja utvecklas, det handlar om att utveckling är en funktion av livet inte vice versa. Precis som kärlek är något som kräver liv för att frodas ska inte liv kräva kärlek, det är guldbonusen.

För det vackraste man kan säga till en människa är:
God morgon älskling, har du sovit gott?

Sophie Zelmani är kvällens artist, lung och melankolisk. Precis vad jag behöver. Dagen har i övrigt vart till Daft Punks ära, med vissa inslag av Arctic monkeys.

En lång osammanhängande harang, hoppas ni fick lite ut av det.
Kärlekåsånt!