Ordbajs
Tänkte börja med att konstatera ett par punkter
Detta har varit en fantastiskt underbart obehaglig helg, jag har så smått börjat inse en mängd små sanningar om mig själv som jag är något tveksam till. Eller, jag ska egentligen inte begränsa mig till helgen. För det började, små barn, egentligen redan i måndags då jag svart på vitt började förstå hur mitt bekräftelsebehov åt upp min vardag och livslust.
Fast-forward till onsdag då en nyhet jag väntat mig i snart ett år når mig, utan den där sorgkänslan jag ställt in mig på. Att jag tog beskedet utan att ens fundera på att sänka tempot och reflektera förvånade mig ganska stort för egentligen var det årets anti-klimax. Jag var inte först att, på pappret, gå vidare. Märkligt.
Helgens eskapader innefattade även det ett ögomblick eller två som jag förstås uppskattade, trots min tydliga inställning till frågan. Är det då jag som ska ändra min övertygelse och göra som jag 'vill' eller borde jag snara satsa på 'mind over body' approachen? För att hyckla har aldrig varit min grej, och jag har aningen dåligt samvete.
Dagen till ära fick jag två ytterst dräpande kommentarer, "varför är du alltid full?" och "jag tycker om att du är bakis i skolan så ofta". Det är, eller rättare sagt var, inte så jag uppfattade mig själv. För jag har väl sällan något emot att kalasa, ser det som något ganska grundläggande i studentlivet. Att spontant och utan plan kasta sig ut från huset för att umgås med goda vänner, med eller utan alkohol. För är det något man ska ha för mycket av är det väl det goda? (om man får fulplanka ett citat från fröken söt). Fast det är uppenbart så jag upplevs, och även om man aldrig ska leva sitt liv efter andras förväntningar så är det svårt att inte ta intryck av sådan kommentarer. Jag vill absolut inte se mig som en alkoholist, eller ens en första klassens festprisse. Tredje klassens, på sin höjd.
För jag tror, och här kommer en undanflykt som heter duga, att det handlar om vilken omgivning man jämförs med. Att jämföra mina kalasvanor med en studiemotiverad klass med VD-ambitioner och volvo/villa bakgrunder ger defentivt en annan bild än den som kommer när man sätter mig i kontrast mot studentlivets glada pojkar och flickor. Intet sagt att det är hälsosamt att tokfesta var dag, men detta är inte ett inlägg om folkhälsa utan snarare tankar kring varför jag upplevs så olika. Jag är en av klassens (få) rebeller, jag är samtidigt en av studentlunds mest sansade aktiva. Hur passar det ihop? Jag är kluven, och något skamsen över min stämpel.
Dessutom erbjöd dagen på ytterligare en överraskning i klass med onsdagens chockbesked. Fast det egentligen är mig helt orelaterat så är det klart trist när dörrar stängs. Visst gör det ont när knoppar brister, lika ont som när dörrar man aldrig öppnat stängs (tack och förlåt Karin). Kanske var det bara för att jag var dålig på att berätta vad jag ville. Är det alltid så enkelt att om man bara säger vad man vill så får man det?
Jag vill jag vill jagVILL.
Nu liggger jag i soffan, trött och matt efter dels skola, dels ett hårt pass på gerda, dels efter en dag av att konfrontera min vardag. Att leva som man lär är så fundamental grundläggande för mig, varför tar jag så olika hårt på dessa nyheter. Onsdagens borde har gjort mig förkrossad, dagens borde jag knappt ryckt på axlarna åt. Jag är förvirrad.
Tack för te, tack för en ny fantastisk spellista där jag funnit många blivande favoriter, tack för att jag inte har lärt känna mig själv helt ännu. För att känna hela jaget är att klara av spelet och gå vidare, jag är inte redo att dö än. Så det är väl tur att jag, om än något abrupt, inser att det finns fler lager även för mig att förstå mig på.
Jag ler, därför lever jag
- Det gäller att börja leva som man lär
- Jag ska sluta självcensurera mig och därför inte publicera hela kakan på Facebook, då får ni komma hit istället.
Detta har varit en fantastiskt underbart obehaglig helg, jag har så smått börjat inse en mängd små sanningar om mig själv som jag är något tveksam till. Eller, jag ska egentligen inte begränsa mig till helgen. För det började, små barn, egentligen redan i måndags då jag svart på vitt började förstå hur mitt bekräftelsebehov åt upp min vardag och livslust.
Fast-forward till onsdag då en nyhet jag väntat mig i snart ett år når mig, utan den där sorgkänslan jag ställt in mig på. Att jag tog beskedet utan att ens fundera på att sänka tempot och reflektera förvånade mig ganska stort för egentligen var det årets anti-klimax. Jag var inte först att, på pappret, gå vidare. Märkligt.
Helgens eskapader innefattade även det ett ögomblick eller två som jag förstås uppskattade, trots min tydliga inställning till frågan. Är det då jag som ska ändra min övertygelse och göra som jag 'vill' eller borde jag snara satsa på 'mind over body' approachen? För att hyckla har aldrig varit min grej, och jag har aningen dåligt samvete.
Dagen till ära fick jag två ytterst dräpande kommentarer, "varför är du alltid full?" och "jag tycker om att du är bakis i skolan så ofta". Det är, eller rättare sagt var, inte så jag uppfattade mig själv. För jag har väl sällan något emot att kalasa, ser det som något ganska grundläggande i studentlivet. Att spontant och utan plan kasta sig ut från huset för att umgås med goda vänner, med eller utan alkohol. För är det något man ska ha för mycket av är det väl det goda? (om man får fulplanka ett citat från fröken söt). Fast det är uppenbart så jag upplevs, och även om man aldrig ska leva sitt liv efter andras förväntningar så är det svårt att inte ta intryck av sådan kommentarer. Jag vill absolut inte se mig som en alkoholist, eller ens en första klassens festprisse. Tredje klassens, på sin höjd.
För jag tror, och här kommer en undanflykt som heter duga, att det handlar om vilken omgivning man jämförs med. Att jämföra mina kalasvanor med en studiemotiverad klass med VD-ambitioner och volvo/villa bakgrunder ger defentivt en annan bild än den som kommer när man sätter mig i kontrast mot studentlivets glada pojkar och flickor. Intet sagt att det är hälsosamt att tokfesta var dag, men detta är inte ett inlägg om folkhälsa utan snarare tankar kring varför jag upplevs så olika. Jag är en av klassens (få) rebeller, jag är samtidigt en av studentlunds mest sansade aktiva. Hur passar det ihop? Jag är kluven, och något skamsen över min stämpel.
Dessutom erbjöd dagen på ytterligare en överraskning i klass med onsdagens chockbesked. Fast det egentligen är mig helt orelaterat så är det klart trist när dörrar stängs. Visst gör det ont när knoppar brister, lika ont som när dörrar man aldrig öppnat stängs (tack och förlåt Karin). Kanske var det bara för att jag var dålig på att berätta vad jag ville. Är det alltid så enkelt att om man bara säger vad man vill så får man det?
Jag vill jag vill jagVILL.
Nu liggger jag i soffan, trött och matt efter dels skola, dels ett hårt pass på gerda, dels efter en dag av att konfrontera min vardag. Att leva som man lär är så fundamental grundläggande för mig, varför tar jag så olika hårt på dessa nyheter. Onsdagens borde har gjort mig förkrossad, dagens borde jag knappt ryckt på axlarna åt. Jag är förvirrad.
Tack för te, tack för en ny fantastisk spellista där jag funnit många blivande favoriter, tack för att jag inte har lärt känna mig själv helt ännu. För att känna hela jaget är att klara av spelet och gå vidare, jag är inte redo att dö än. Så det är väl tur att jag, om än något abrupt, inser att det finns fler lager även för mig att förstå mig på.
Jag ler, därför lever jag
Kommentarer
Trackback
