Brandmän
Rubriken må verka excentrisk och det är den på något plan. Så är det sagt. Jag kan dock konstatera att det är få känslor som slår den när man vandrar tillbaka över övningsfältet lagom sotig efter en lyckad insats. Liksom att känna att om dendär dockan var en människa så hade jag räddat honom/henne.
Det handlar om hjältegenen, jag tror alla har den. Visserligen kanske den sitter olika starkt i olika människor, men den finns där liksom på något plan. Det är genen som får människor att vara lite mänskliga, för att vara hjälte innebär inte att vara övernaturlig eller en särskilt speciell. Det handlar om att ha lite civilkurage, att fundera en sekund på hur andra tar det val du just gjorde. Det händer somsagt olika ofta hos olika människor. Faktiskt så handlar det lite om att leva som man lär, eller iallafall leva som jag lär. Eftersom jag tror mycket på civilkurage och att tänka på andra.
Hjältegenen är den gen som gör att just Du hjälpte den gamla damen över gatan, eller då Du skottade grannens garageuppfart. Det är samma gen som gör att Du hjälper dina klasskompisar/jobbarkompisar med saker de har svårt för trots att det inte är ditt jobb. Hjältegenen är helt enkelt den pryl som får dig att anstränga dig lite för någon annan, att vara någons hjälte.
Sen tror jag visserligen att de som använder sin hjältegen blir färre och färre. Kanske beror det på att MSN och andra elektroniska kommunikationsvägar tar större plats i våra liv. Det är ju liksom lite enklare att undvika den jobbiga tanten om man sitter framför datorn eller kanske glömma bort att svara på den knepiga mattefrågan din kursare kom med. För jag tror att genens verksamhet är en direkt funktion av hur mycket människor bryr sig och därmed hur mycket de träffar andra. För att kunna känna medkänsla och empati så krävs det också att man liksom övar sig lite. Den bästa övningen jag har hittat är att röra sig bland människor, av olika bakgrund, framtid och allt det där. Då tvingas man på något sätt se det goda(och sämre) i allt folk. Denna träning missar man ganska helt om man inte stöts och blöts med olika typer.
Så för att börja bry sig mer om andra så måst man börja träffa andra, för kicken när hjältegenen ger belöningar den är inte nådig. Det är den som kommer när man räddat livet på en tygdocka för femtielfte gången och ståtligt vandrar ner över övningsplattan på bästa armageddonmanér.
Kärlekåsånt
Yael Naim- New soul
Det handlar om hjältegenen, jag tror alla har den. Visserligen kanske den sitter olika starkt i olika människor, men den finns där liksom på något plan. Det är genen som får människor att vara lite mänskliga, för att vara hjälte innebär inte att vara övernaturlig eller en särskilt speciell. Det handlar om att ha lite civilkurage, att fundera en sekund på hur andra tar det val du just gjorde. Det händer somsagt olika ofta hos olika människor. Faktiskt så handlar det lite om att leva som man lär, eller iallafall leva som jag lär. Eftersom jag tror mycket på civilkurage och att tänka på andra.
Hjältegenen är den gen som gör att just Du hjälpte den gamla damen över gatan, eller då Du skottade grannens garageuppfart. Det är samma gen som gör att Du hjälper dina klasskompisar/jobbarkompisar med saker de har svårt för trots att det inte är ditt jobb. Hjältegenen är helt enkelt den pryl som får dig att anstränga dig lite för någon annan, att vara någons hjälte.
Sen tror jag visserligen att de som använder sin hjältegen blir färre och färre. Kanske beror det på att MSN och andra elektroniska kommunikationsvägar tar större plats i våra liv. Det är ju liksom lite enklare att undvika den jobbiga tanten om man sitter framför datorn eller kanske glömma bort att svara på den knepiga mattefrågan din kursare kom med. För jag tror att genens verksamhet är en direkt funktion av hur mycket människor bryr sig och därmed hur mycket de träffar andra. För att kunna känna medkänsla och empati så krävs det också att man liksom övar sig lite. Den bästa övningen jag har hittat är att röra sig bland människor, av olika bakgrund, framtid och allt det där. Då tvingas man på något sätt se det goda(och sämre) i allt folk. Denna träning missar man ganska helt om man inte stöts och blöts med olika typer.
Så för att börja bry sig mer om andra så måst man börja träffa andra, för kicken när hjältegenen ger belöningar den är inte nådig. Det är den som kommer när man räddat livet på en tygdocka för femtielfte gången och ståtligt vandrar ner över övningsplattan på bästa armageddonmanér.
Kärlekåsånt
Yael Naim- New soul
Kommentarer
Trackback
