bussresa

Morfar säger alltid att han tycker det är skönt att ha framtiden bakom sig med tanke på hur många val som vi ungdomar får göra idag. Jag börjar förstå vad han menar. Det känns nämnligen som även jag har framtiden bakom mig, nu när jag ska ta studenten sitter jag och drömmer mig bort till tiderna när jag gick i sjuan, åttan. Var olyckligt kär och lyssnade på Winnerbäck. Jag hade inte gjort något jag gjort på ett annat sätt, jag ångrar ingenting. Men jag vill ha denna period av mitt liv framför mig igen. De möjligheter jag har fått, de äventyr vi har upptäckt.

Jag tror i och för sig att man konstant längtar tillbaka till det som har varit, av en eller flera andledningar. Det jag känner just nu är ingen nostalgi utan bara en längtan av att få förstagångsträffa de människor jag har runt omkring mig. Världen tar inte slut nu, vi rör oss åt olika håll så många kommer att försvinna. Det kommer att finnas så många nya häftiga människor för mig att träffa. Detta är min feghet som, nu med facit i hand, vill återuppleva den hitintills bästa perioden av mitt liv istället för att vidga vyerna och se möjligheterna.