bussresa

Jag vet att det är en plattityd, men det är på franska så då blir det väl lite mer okey?

Vill du gå och lägga ut glada små tillmälen i folks brevlådor med mig? Göra deras dag.

Kärlekåsånt

Tänkte börja med att konstatera ett par punkter

• Det gäller att börja leva som man lär
• Jag ska sluta självcensurera mig och därför inte publicera hela kakan på Facebook, då får ni komma hit istället.

Detta har varit en fantastiskt underbart obehaglig helg, jag har så smått börjat inse en mängd små sanningar om mig själv som jag är något tveksam till. Eller, jag ska egentligen inte begränsa mig till helgen. För det började, små barn, egentligen redan i måndags då jag svart på vitt började förstå hur mitt bekräftelsebehov åt upp min vardag och livslust.

Fast-forward till onsdag då en nyhet jag väntat mig i snart ett år når mig, utan den där sorgkänslan jag ställt in mig på. Att jag tog beskedet utan att ens fundera på att sänka tempot och reflektera förvånade mig ganska stort för egentligen var det årets anti-klimax. Jag var inte först att, på pappret, gå vidare. Märkligt.

Helgens eskapader innefattade även det ett ögomblick eller två som jag förstås uppskattade, trots min tydliga inställning till frågan. Är det då jag som ska ändra min övertygelse och göra som jag 'vill' eller borde jag snara satsa på 'mind over body' approachen? För att hyckla har aldrig varit min grej, och jag har aningen dåligt samvete.

Dagen till ära fick jag två ytterst dräpande kommentarer, "varför är du alltid full?" och "jag tycker om att du är bakis i skolan så ofta". Det är, eller rättare sagt var, inte så jag uppfattade mig själv. För jag har väl sällan något emot att kalasa, ser det som något ganska grundläggande i studentlivet. Att spontant och utan plan kasta sig ut från huset för att umgås med goda vänner, med eller utan alkohol. För är det något man ska ha för mycket av är det väl det goda? (om man får fulplanka ett citat från fröken söt). Fast det är uppenbart så jag upplevs, och även om man aldrig ska leva sitt liv efter andras förväntningar så är det svårt att inte ta intryck av sådan kommentarer. Jag vill absolut inte se mig som en alkoholist, eller ens en första klassens festprisse. Tredje klassens, på sin höjd.

För jag tror, och här kommer en undanflykt som heter duga, att det handlar om vilken omgivning man jämförs med. Att jämföra mina kalasvanor med en studiemotiverad klass med VD-ambitioner och volvo/villa bakgrunder ger defentivt en annan bild än den som kommer när man sätter mig i kontrast mot studentlivets glada pojkar och flickor. Intet sagt att det är hälsosamt att tokfesta var dag, men detta är inte ett inlägg om folkhälsa utan snarare tankar kring varför jag upplevs så olika. Jag är en av klassens (få) rebeller, jag är samtidigt en av studentlunds mest sansade aktiva. Hur passar det ihop? Jag är kluven, och något skamsen över min stämpel.

Dessutom erbjöd dagen på ytterligare en överraskning i klass med onsdagens chockbesked. Fast det egentligen är mig helt orelaterat så är det klart trist när dörrar stängs. Visst gör det ont när knoppar brister, lika ont som när dörrar man aldrig öppnat stängs (tack och förlåt Karin). Kanske var det bara för att jag var dålig på att berätta vad jag ville. Är det alltid så enkelt att om man bara säger vad man vill så får man det?

Jag vill jag vill jagVILL.

Nu liggger jag i soffan, trött och matt efter dels skola, dels ett hårt pass på gerda, dels efter en dag av att konfrontera min vardag. Att leva som man lär är så fundamental grundläggande för mig, varför tar jag så olika hårt på dessa nyheter. Onsdagens borde har gjort mig förkrossad, dagens borde jag knappt ryckt på axlarna åt. Jag är förvirrad.

Tack för te, tack för en ny fantastisk spellista där jag funnit många blivande favoriter, tack för att jag inte har lärt känna mig själv helt ännu. För att känna hela jaget är att klara av spelet och gå vidare, jag är inte redo att dö än. Så det är väl tur att jag, om än något abrupt, inser att det finns fler lager även för mig att förstå mig på.

Jag ler, därför lever jag

Jag önskar att det regnat, och blåst och verkligen varit årets höstruskigaste dag. Och att jag hade haft mina gummistövlar här.

Det finns få saker som är så mysiga som att springa runt en regnig höstdag, en höstkväll eller en höstnatt i oömma kläder och leta upp de allra största vattenpölarna i kvarteret för att sedan decimera deras storlek genom att hoppa i dem, och igen och igen.

För vad kan vara mer romantiskt än att busa i rusket en höstdag för att avsluta kvällen med te och bullar och Amelie från Montmartre, eller någon annan fin (fransk) film. Självfallet är det pretentiöst som attan, men vad ska man göra? Sån är jag.

Idag har jag upptäckt Mumford & Sons påriktigt, lyssnat igenom deras senaste album. Det är verkligen sådär genommysigt som jag hade hoppats på, ett album som inspirerar till te och regnrusk. Kanske ett långt telefonsamtal?

Lycka på en pinne är att få dricka te och lyssna på bra musik tillsammans med goda vänner, eller kanske att upptäcka nya fenomen tillsammans med någon.

Kaerlighed

Jag borde verkligen sova, påriktigt. Fast med en treårings övertygelse säger jag bestämt nej. Jag har hittat en ny leksak och återupptäckt några halvgamla, snuskigt tänker ni. Så fel ni har, för det handlar givetvis om passionernas passion nämligen musik.

Jag har tittat en skvätt på televisionen idag får jag medge och jag måste tillstå att den som väljer musik till Lindex reklamfilmer är ett geni, den senaste filmen var till de ljuva tonerna av Marina and the Diamonds- I'm not a Robot. Ett helt fantastiskt stycke musik. Skön electronica med schyssta beats är det genomgående temat på hennes låtar, som tack och lov finns på spotify, här. Jag blir liksom sådär varmlycklig när jag hittar fin ny musik, speciellt eftersom jag spenderat större delen av dagen lyssnandes till Beach House. Morgondagen lär innehålla  Mumford & sons, som båda kan lite liknas vid Marina och nog en hel del Jamie T

Helt fantastiskt!
Nu kan jag somna lycklig, tror jag. Ska bara lyssna lite till... Det är ju trots allt en nyförälskelse vi talar om.

Glöm inte bort att le, eller att drömma. Jag drömmer rätt mycket nu, för även om det stressar mig lite att inte vara så sorterad som jag kanske borde så är jag väldigt lycklig. Jag äger mitt liv, flyger genom vardagen på min drömdrivna ekocykel. Det blir nog inte bättre än såhär. Ska bara tänka lite mindre, leva lite mer i nuet och inte bara njuta när jag hittar ny fantastisk musik.

Kärlekåsånt mina kära vänner. Ni håller mig på rätt köl!

Att börja skriva ett inlägg är definitvt det absolut svåraste i hela bloggprocessen. Att faktiskt sätta sig ner och formulera en rubrik att skriva något under. Jag misstänker att det är en av huvudorsakerna till att jag skriver såpass sällan som jag gör, nu när jag fått tid att tänka lite.

Nyss hemkommen från ett trevligt kalas är det lätt att slås av tankarna som rör tvåsamheten. Är jag misslyckad när jag kryper ner, ensam, i min säng kväll efter kväll? Borde jag känna skuld för att jag faktiskt kan njuta av en stillsam efterfest med mig själv, en stor kopp te och internet (alternativt en god bok). Det är jag ganska tveksam till, för att vara två är visserligen ett självändamål, men samtidigt måste man vara tillfreds med tillvaron. Vilket är störst, nöjdheten med nuet eller strävan efter att ha någon att dela sin vardag med? Behöver det vara ett motsatsförhållande mellan alternativen? Jag kan redan nu säga att jag vill både ha kakan och äta den, det är däremot betydligt besvärligare att komma fram till var kakan finns och hur den smakar.

[...] Här kommer även ett intressant fenomen upp, nämligen självcensuren. För trots att jag på min höjd har två läsare per inlägg är det ändå så att jag känner mig tveksam till att skriva vissa saker här. Fast, frågar du då, är det inte precis det du har bloggen till, att skriva av dig precis vad du känner och tänker. Så att du sen kan sova gott och lämna de problem eller grubblerier bakom dig. Jo, svarar jag, det var absolut grundtanken. Då undrar du vad mitt problem är. Efter en stunds funderande kommer jag stillsamt fram till att det överhängande problemet är att den här bloggen inte är anonym längre utan att den är länkad till mitt facebook-konto. Vilket direkt betyder att det inte är anonyma tankar som förs upp här utan att jag helt plötsligt måste stå för mina åsikter.
- Detta är ett resonemang man kan driva fram och tillbaka men i slutändan måste jag ändå konstatera att jag länkar till Facebook för att synas, för att för en sekund kunna göra min röst hörd i etern. Då är jag, märkligt nog, också villig att censurera bort vissa delar av mitt tankemönster. När man tänker efter är det vansinningt vilka integritetsinskränkningar man gör för att få bli sedd och hörd. Jag tror inte det är helt sunt, inte ens delvis.

Den kakan jag både vill ha och äta har, förstås, väldigt mycket att göra med tvåsamheten. Min bestämda ovilja att ragga upp någon okänd på krogen och min tvärvägran vad det gäller one-night-stands. I grund och botten handlar det om respekt, både för mig själv och för damen i fråga. För att lära känna någon enbart i syftet att få byta kroppsvätskor upplever jag som något banalt på det sättet att jag helst tillskriver människor fler egenskaper än bara deras attraktiva attribut. Jag tror att om man bara ligger med människor man har någon form av relation till betyder det, inte bara, att själva akten blir ärligare. Det är inget behov som behöver uppfyllas i intoxinerat tillstånd utan det är en grundligare attraktion som finns där, förmodligen, trots en nykterhet dagen efter. Dessvärre funkar inte riktigt samhället så idag, upplever jag. Det förväntas av mig att jag ska flirta rundor när jag är i olika sociala sammanhang, att jag till varje pris ska ha en flicka omkull var kväll. Det är väl en innerlig tur att jag är såpass [...] att det löser sig utan något större ingripande från min sida.

Vem är jag att förneka mina behov av närhet och beröring? Visst är det en ordentlig bund pretentiöst skräp i stycket ovan. Att inte försöka ragga är bara en ursäkt för att vara blyg och tillbaka, jagmenar, flickorna flirtar ju minst lika mycket som jag. Det är väl bara korkat att hålla på dessa artonhundratalsfasoner för att mitt ego mår bra av pompösa kärleksförklaringar, kan det inte vara betydligt mer fördelaktigt att faktiskt ge sig ut på köttmarknaden för att se vart det tar mig. Det kan väl inte vara så att jag förlorar något på att slampa rundor lite? Där någonstans, säger mitt förnuftiga (och pompösa) jag nej, bestämt nej. Jag tror att jag är den jag är, är såpass tillfreds med mig själv, just för att jag faktiskt har en väldigt konservativ moral gällande vad som är passande beteende för mig. Var mina gränser går och hur jag faktiskt bör bete mig mot mina medmänniskor. För om jag blott är ute efter ett ligg, innebär inte det att jag degraderar halva befolkningen till ett botemedel för mina behov och bara det. Att de genom att vara liggbara då faktiskt också utesluts från alla övriga funktioner de kan ha i mitt liv? Jag är rädd för det, därför fegar jag ur det reproduktiva spelet och safear med att dricka te, ensam.

För visst är jag ensam tillochfrån, det ska jag verkligen inte sticka under stol med. Det är tråkigt att behöva vakna upp ensam morgon efter morgon, samtidigt kan jag verkligen inte påstå att jag är speciellt bitter över livet. Det går bra nu, saker och ting händer utan att jag hjälpt dem speciellt mycket på vägen. Det är vansinnigt smickrande!

Jag ler därför lever jag, gäller sålänge man hittar det format man söker efter. Det jhar jag nog gjort, hoppas jag. Så kan man så sakteliga hoppas på att fröken rätt tittar förbi och säger hej, det hade toppat en redan väldigt spektakulär höst.

Kärlekåsånt!

Jag är inte bitter, definitvt inte bitter.

Fast något fundersam över sakernas tillstånd får jag ändå tillstå att jag är. Jag tror nämnligen att pannan i kaklet blivit mer av en livsstil än ett sporadiskt fenomen för mig, vilket är något sorgligt när man inser hur trist det är att plocka upp spillrorna efter sig själv och sina förhoppningar gång på gång. Intet sagt att de var befogade på något vis, de bara dök upp i bland mina förvirrade tankebanor. Man skulle kunna kalla mig player, fast det stämmer verkligen inte, för det är väldigt, väldigt få av de flickor jag funderar på en framtid med som det faktiskt händer något. I nio fall av tio skulle jag tillochmed påstå att hon går ovetande genom hela processen. Det är utmattande, fast samtidigt lite fint tycker jag. Att man med jämna mellanrum liksom ägnar majoriteten av sin tankeverksamhet på att försöka putsa till något som aldrig kommer att bli. Bara visar genuin uppskattning för flickan ifråga.

För att säga att jag raggar konstant i min utopiska fantasivärld är minst sagt en överdrift. Det är en helt intern process, i de flesta fall. För att bjuda någon på dricka skulle jag nog aldrig nedlåta mig till. För mig innebär en köpt drink/shot/whatever på krogen att man säger något i stil med: "om jag ger dig dessa pengarna, kan du då snälla tänka dig att spendera några minuter till med mig så att jag kan få en schysst chans att presentera vem jag är. Jag tror inte att du tycker jag är spännande nog för att bara låta mig prata och dessutom är du kvinna och jag man, alltså är det inte mer än rätt att jag köper din tid." Jag tycker det är förkastligt, ordentligt. Dels har jag förhoppningen om att vara tillräckligt intressant för någon utan de där extra pengarna plånboken/ alkoholen i blodet, dels tycker jag väldigt illa om att köpa såld tid. Det är inte långt ifrån att man liknar drinkar på krogen med prostitution, det handlar bara om tid.

Men som sagt, jag är inte bitter. Mest eftertänksam. För orkar jag slå pannan i kaklet ännu en gång, eller ska jag kanske bara ta det lite lugnare och njuta av livet nu. När jag faktiskt lever. Jag tror på livet (utan att vara högerreligös abortmotståndare) och tänker därför njuta av det för fulla muggar. Det kommer att lösa sig!

Att blogga sporadiskt är verkligen min grej.

Idag har några saker slagit mig.

Det är svårt att alltid hålla fokus när man begraver sig i projekt hit och dit
Bob Dylan är kanske inte så dålig ändå
Att ge en hungrig vän mat är varken svårt eller otrevligt
Jag ler, därför lever jag

Fast det där sista kan vara lite svårt att hålla på ibland, speciellt om man som jag tenderar att ta på sig lite många projekt. Det är väldigt smickrande att vara betrodd med stora och viktiga saker, fast det är så lätt att springa på patrull. Till syvende och sist är det ej de idella engagemange (hur givande och häftiga de än är) som betalar hyran. För jag vill väl egentligen lägga allt mitt krut på att göra mina projekt till de mest lyckade i världen, och resa lite. Men det är en plan farbror CSN (Centralt Stöd för Nyföretagande?) säger bestämt stopp för. Fast tur är väl det? Det där med syfte och motivation till vardagen har börjat spöka igen. Om man får ställa den förbjudna frågan, behöver man verkligen en akademisk examen för att bli något här i livet?

Den ställde jag inte, att börja fundera i de banorna skulle vara otroligt förödande för mina tentamöjligheter.

Jag tror fler människor borde fundera på varför världen ser ut som den gör, söka självförverkligande genom att hjälpa andra på fötter. Genom food-for-thought luncher, genom låtskrivande, genom microfinans. Det finns så många sätt att göra saker och ting bättre för många, bara man anstränger sig lite.
Jag ska försöka tvinga mitt liv tillbaka till mottot: Save the world, or die trying. Även om det nog innebär en hel del obekväma prioriteringar.

Allt detta kan var något spretigt och svårsummerat, jag vet precis vart jag vill. Hur och varför, jag har bara inte riktigt lyckats lösa några vettiga förutsättningar. Det är det vi jobbar på nu.


EDIT: Inte min bästa prosa, jag beklagar

Jag är nog lite för pretentiös för mitt eget bästa, jag tog upp bloggandet igen med pompa och ståt. Skrev tre inlägg för att sedan försvinna ut mot cyberrymdens mörka hörnor. Det betyder dock inte att jag slutat tänka eller för dens skull slutat skriva. Det har bara inte letat sig hit, dessvärre.

Vilket tragiskt nog innebär att mina fyra trogna läsare numer bara är två, antagligen. Men det är ändå rätt lugnt, för det här är mer självterapirum för mig än för att proklamera sanningen till universum.

Någonting som har slagit mig, ganska nyligen, är att när man gör slut på facebook, för det är först då man gjort slut på riktigt, så får inte den som blir dumpad ett mail där det står "Förnamn Efternamn har avslutat er relation", man får ingenting! Det är förstås rätt märkligt för när verkligheten flyttat till internet och tagit med sig alla göra skytklyshor är det väl rimligt att begära att man åtminstonde blir informerad när man blir dumpad. Vore lite skumt att ringa till sin respektive och vara nykär, dagarna efter hon brutit relationen virtuellt bara för att våra Amerikanska puppetmasters inte bemödat sig att berätta för oss vad som händer i våra liv. En liten disclaimer bara, jag påstår verkligen inte att jag har blivit dumpad. Detta var bara funderingar kring Facebookhetsen och vem som äger våra liv.

Jag kom hem i lördags, hemhem till Helsingborg. Och när jag sakteliga vandrade från sjukhuset där jag klivit av bussen så kom nog årets största antiklimax till mig. För för första gången i mitt liv kände jag "det har varit 19-20 vackra år, men det finns inget mer för mig att hämta här" som om jag på bara några minuter gått från mysig hemlängtan till paniken över att inse att Sundets pärla inte längra har något att erbjuda, bortsett från familj förstås. För alla mina vänner har flyttat utomlands eller söderöver, flickvännen jag hade men inte har drar mig inte hitåt längre och slutligen, jag har gjort allt som går att göra i denna underbart vackra och mysiga stad vid havet. Det är en mycket märklig känsla, framförallt eftersom jag inte känner mig speciellt hemma i Lund. Jag har inte slagit mig till ro, eller rättare sagt, jag känner mig inte speciellt tillfreds med min tillvaro eftersom jag inte upplever att den har ett tydligt mål. Det är alltid vägen som är mödan värd men, och det är ett rätt stort men, vägen mot målet måste kännas värd att vandra och det är där jag står och svänger just nu. För ett år sedan var jag påväg någonstans, jag, vi, skulle jobba rumpan av oss i två-tre månader till sen skulle det bära av. Jag tog glatt både öppnings och stängningspass, unnade mig inte mycket. In fact så levde jag på mindre pengar per månad än vad min mobilräkning är idag, sant jag bodde hemma men det fortfarande inte många slantar.

För jag vet att jag kan bli vad jag vill om jag fortsätter att datea monstret LTH, det öppnar så många dörrar. Men att ha målet för allt sitt slit 4,5 år bort känns inte rimligt för mig just nu. Jag vill kunna se effekten av mitt handlande, för jag är defenitivt inte färdig med Världen och jag hoppas att Världen inte är färdig med mig.

Jag har, svart på vitt, två alternativ antingen tar jag studieuppehåll, letar reda på ett jobb och försöker förlytta mitt epicentrum någonannanstans i världen, förmodligare mot sydligare breddgrader. Alternativ två är att fortsätta kämpa och faktiskt försöka klara det på riktigt. Det som talar för alternativ ett är att jag skulle få göra vad jag verkligen vill, jag skulle förmodligen kunna bidraga mer till det jag brinner för genom att inte vara låst till Lund. Samtidigt kommer jag isåfall att tappa en klass med många goda vänner, vänskapsband som i nuläget är ganska sköra och tveksamt kommer att överleva ett eller två sabbatsår. För face it, checkar jag ut från LTH nu är det tveksamt att jag kommer tillbaka före 2012.

Att fortsätta kämpa, att försöka studera påriktigt, ger ju självuppfyllelse, för jag har just nu relativt tugnt. Saker och ting går inte min väg och jag är väl förmodligen inte tillräckligt engagerad. Genom att inte ta studieuppehåll så säger jag inte NEJ till resan och Världen, jag bara skjuter upp den en aning. Tar jag däremot paus blir det bye-bye för de vänner jag har lyckats få, det är så otroligt mer definitvt.

Och allt det här bottnar i det inte allt för abrupta slutet på min senaste relation, att jag inte hunnit bearbeta resan och att Monstret i Lund äter upp allt min tid och tankekraft.

None the less så ska jag ut och fira Jul med Far nu. På återseende mina kära vänner och livet är aldrig så mörkt som det ter sig. Jag är nog rätt glad ändå.

Kärlekåsånt!
/P

Att läsa igenom gamla blogginlägg är kanske den största anledningen till varför man borde blogga. Man liksom känner igen sig i vem man var förrivärlden och vad man trodde på då. Dessutom märker man att det är lätt att återanvända samma rubrik två gånger, apropå bussresor. Lite skoj är det dock att mina tankar och funderingar inte har förändrats speciellt mycket på tiden som har gott.

Nu ska jag sova gott, drömma fina drömmar. Morgondagen kräver extrem effektivtet om helgplanerna ska gå att genomföra (studier that is).

Återupptäckte Yael Naïm - New Soul idag, man kan inte annat än le påriktigt. För den är ju så fin, du hittar den här.

Ta hand om er mina vänner, jag hoppas ni sover gott när ni väl gör det och att ni drömmer riktigt fina drömmar om sommardagar och spontanfikor. Det kommer jag att göra.

Förresten, borde jag starta en fotoblogg.. eller är det för pretentiöst tillochmed för mig?

/kärlekåsånt

Eftersom den här kvällen ändå kommer att gå till historien som de moraliska flosklernas förtrollade natt (se förra inlägget) tänkte jag passa på att definiera mig själv. Åtminstonde jag är sån att jag då och då behöver sätta mig ner och fundera ut vem jag är, vad jag tror på och varför. Ett behov som blev extra stort för inte alls speciellt länge sen då min hitintills längsta bussresa fick ett inte allt för abrupt slut. Det är i ett sånt skede jag sätter mig ner med penna och papper och kommer fram till:

• Jag skadar ingen medvetet
• Jag är beredd att ta fullt ansvar för mina handlingar
• Jag strävar efter mina medmänniskors välbefinnande och självuppfyllelse
• Jag vårdar min kropp och mitt psyke
• Jag tror på gräsrötter
• Jag låter ALDRIG rädslan styra
• Jag tror att framtiden är eftersträvansvärd

Och vips var jag jag igen, nydefinerad och fräsch, men finns det inte ute för allmän beskådning existerar det inte påriktigt varför jag utan någon som helst respekt för integritet publicerar mina innersta tankar och övertygelser. Det här med att låta rädslan styra är något jag har funderat en hel del på så lita på att det kommer en predikan(?) om det också i sinom tid.

Jag, om inte saknar så tänker nostalgiskt, tillbaka på vem jag har varit och vänner jag har haft vid min sida. Det är fina minnen som jag håller mycket kära. Men framtiden väntar och jag kan inte låta bli att kasta mig ut för stupet och se vart det bär av. Det finns ingenting som ett äventyr för mycket.

/Kärlekåsånt

Det här med att åka buss kan vara ett sant projekt i sig, vilket i och för sig har lite att göra med vilken buss man sätter sig på. Jag tenderar alltid att tro att jag vet vart jag är påväg, vilket förstås är helt uppåtväggarna fel. Jag vet oftast mindre om var jag är påväg när jag väl klivit på bussen än vad jag gjorde innan. Är inte det charmigt så säg?

I centralamerika var många av bussarna omålade gamla amerikanska skolbussar, med åtminstonde 40år på nacken (eller bakrutan (är osäker på bussanatomin om sanningen ska fram)). Att åka med dem var definitivt en upplevelse, någon gång hade vi en läskback fylld med små kycklingar som närmsta bänkgranne. Benutrymme var ju även det något som hände andra människor, eller så kan det ha att göra med att varken amerikanska skolungdomar eller centralamerikanska människor snittar på 1.90 som en annan gör. Men det spelar egentligen inte så stor roll, för jag kan inte erinra mig en enda otrevlig medresenär. Dessutom ser man betydligt mer av landskapet om man sitter trångt, varmt och skumpigt. Det är empiriskt bevisat, (uttryck jag får slänga mig med eftersom jag är förtappad teknolog).

Fast det här inlägget skulle ju inte handla om mina betraktelser från vägen, de kommer senare (om mina fyra unika besökare vill så). Det skulle handla om hur jag tycker att bussresor är en utmärkt, och ganska mysig, metafor för livet i stort. För, face it, du/jag/vi/dom är alltid påväg någonstans. Det finns ingen respit från framtiden, som du är med att skapa just nu. Framtiden kan inte heller vara dålig eller sämre. Den är bra, för det är du som har skapat den genom dina val och jag tror på fullaste allvar att det inte finns några dåliga val. Bara bra, eller på sin höjd neutrala val. Jag tror detta eftersom jag tror att det är väldigt destruktivt att rotera meningen "tänk om" i hjärnkontoret, jag tror på optimism. För genom att se positivt på saker och ting i allmänhet, och på dåliga saker i synnerhet, blir man dels lyckligare, dels så lyfter man det nattsvartaste svarta till en kanske något mer behaglig nyans av grått. Det är här bussresan kommer in, säger han förnöjt och lutar sig tillbaka, för precis som livet kan te sig mulet likt den skånska landsbygden en kall oktoberkväll så finns det definitivt något att göra åt det! Finns det något finare än tefika på landsbygdsbuss? Jag tror inte det! (berätta för mig om ni kommer på något) Dessutom spricker dagen förr eller senare upp i vacker vår, då solglasögonen hittar tillbaka till sin rättmätiga plats på näsan och iPod-lurarna åter går i dur. För framtiden väntar inte och det är väl synd att missa bussen, för att man grämer sig över att man missade den förra? Det tycker jag i alla fall.

En bussresa likt livet är en färd framåt, även om det finns vissa rotationspunkter man kommer tillbaka till dåochdå. Det finns vissa fasta hållplatser som man vet kommer att vara kvar och tåla ett och annat besök och en hel drös (skånska för många) med potentiellt fasta hållplatser. Men medpassagerarna är sällan statiska, de varierar allt eftersom landskapet passerar förbi men likt sina nicaraguiska (?!) motparter har de alltid ett leende och/eller en fin tanke att tillföra. För även de potentiella hållplatserna har sin charm, ett sorts kravlöst förhållande där bussen kommer och går lite som den vill. Där tar man livet med en klackspark och det finns bara lycka i ett kärt återseende.

Livet är för kort för att slösa bort på "tänkt om" eller "jag borde ha gjort", att leva är svårt nog utan att man krånglar till det med att tänka. Ignorance is a bliss så länge man kommer ihåg hur man växlar.

Dagens soundtrack är Smooth Jazz Allstars på Spotify, vem trodde att jazzremixer på hiphop, soul, rnb låtar kunde vara så bra?

Mina kära vänner (alla fyra) tänk framåt, för livet i sig är lycka på en pinne och tidtabeller är ofta mer flexibla än vad man kan tro.

/kärlekåsånt

Edit: Egentligen är det ju lite paradoxalt för mig att propsa på ignorans när jag studerar vid ett högre lärosäte (stora monstret LTH that is), men jag menar förstås att kunskap är bra skit, men att man inte ska överanalysera sina känslor och val. Gör först tänkt sen, i värsta fall får man göra om och göra rätt.

Det var länge sen sist, men livet liksom han ifatt och förbi. Att resa eller att blogga var egentligen den stora frågan då, senast det begav sig. Och då tyckte jag att resa smällde aningen högre.

Jag har inte tittat på min facebook på väldigt länge, jag har varit dålig på att hålla kontakten med mina gamla vänner. Vilket dels har att göra med att jag gömde mig i centralamerika under mina kanske fyra bästa månader någonsin, men nog framför allt eftersom jag har börjat kurtisera monstret kallat LTH, eller i folkmun; Teknis. Jag tror att många har missförstått vem Big T egentligen är. För mig är hen krävande och inrutad, men samtidigt en plats för så mycket skratt och lycka, att leva i en låda är inte så dåligt som det lätt kan låta. För det finns ingen fritid, ingenting utanför T, han/hon/den/det är allt du lever och andas. Vilket bara innebär att du matas full med spetsfundig teknologhumor, praktisk matematik och enochannan kraftekvation. Lev med det, eller gör något annat. Vi får se vad framtiden har att bjuda, spännande tider är det i vart fall.

Att vara eller inte vara, var frågan enligt Hamlet. Jag menar mer som Einstein, det handlar bara om perspektiv (vinkel?) och hastighet.

Matnyttiga tankar från mina ögonöppnande betraktelser från andra sidan pölen (eller Atlanten, beroende på vem man frågar), kommer nog att komma allt eftersom det kommer tillbaka till mig. Just nu kan jag bara tänka på den ganska intetsägande plattityden, Le och lev längre. Eller i alla fall lyckligare. För vackrare människor än Cubaner, Nicaraguense är svårt att hitta. Påriktigt!

Att vara fyrkantig framöver är nog min plan, åtminstonde tills tentan är förbi och jag kan andas annat än matriser och volymintegraler.

Lev väl och le mycket, det har du förtjänat!
/Kärlekåsånt!

Vad man inte alltid vet är inte alltid dåligt och just nu är pH-värdet kopiöst högt. Tacka högre makter för stänkskyddet och bra baståligthet!

Johnossi- Family Values

Nej, jag knarkar INTE!

Hej vänner!

Har ni, liksom jag, märkt att de ord och komplimanger man får från främlingar på något sätt betyder lite mer än de som kommer från människor man redan känner. Det är inte så att de är mer menade eller mer värda, egentligen men bara för att dessa vackra ord kommer från någon som inte känner en på riktigt. Denna person har tittat på dig och funnit just dessa egenskaper, attribut, de mest framträdande. Bakom komplimangen finns det ingen grundlig analys, ingen baktanke bara en genuin vilja att säga just de orden om hur du är. Varför du är bra på något speciellt.

Ni är vackra! Tack
/kärlekåsånt