Vardagslycka
Jag borde verkligen sova, påriktigt. Fast med en treårings övertygelse säger jag bestämt nej. Jag har hittat en ny leksak och återupptäckt några halvgamla, snuskigt tänker ni. Så fel ni har, för det handlar givetvis om passionernas passion nämligen musik.
Jag har tittat en skvätt på televisionen idag får jag medge och jag måste tillstå att den som väljer musik till Lindex reklamfilmer är ett geni, den senaste filmen var till de ljuva tonerna av Marina and the Diamonds- I'm not a Robot. Ett helt fantastiskt stycke musik. Skön electronica med schyssta beats är det genomgående temat på hennes låtar, som tack och lov finns på spotify, här. Jag blir liksom sådär varmlycklig när jag hittar fin ny musik, speciellt eftersom jag spenderat större delen av dagen lyssnandes till Beach House. Morgondagen lär innehålla Mumford & sons, som båda kan lite liknas vid Marina och nog en hel del Jamie T
Helt fantastiskt!
Nu kan jag somna lycklig, tror jag. Ska bara lyssna lite till... Det är ju trots allt en nyförälskelse vi talar om.
Glöm inte bort att le, eller att drömma. Jag drömmer rätt mycket nu, för även om det stressar mig lite att inte vara så sorterad som jag kanske borde så är jag väldigt lycklig. Jag äger mitt liv, flyger genom vardagen på min drömdrivna ekocykel. Det blir nog inte bättre än såhär. Ska bara tänka lite mindre, leva lite mer i nuet och inte bara njuta när jag hittar ny fantastisk musik.
Kärlekåsånt mina kära vänner. Ni håller mig på rätt köl!
Jag har tittat en skvätt på televisionen idag får jag medge och jag måste tillstå att den som väljer musik till Lindex reklamfilmer är ett geni, den senaste filmen var till de ljuva tonerna av Marina and the Diamonds- I'm not a Robot. Ett helt fantastiskt stycke musik. Skön electronica med schyssta beats är det genomgående temat på hennes låtar, som tack och lov finns på spotify, här. Jag blir liksom sådär varmlycklig när jag hittar fin ny musik, speciellt eftersom jag spenderat större delen av dagen lyssnandes till Beach House. Morgondagen lär innehålla Mumford & sons, som båda kan lite liknas vid Marina och nog en hel del Jamie T
Helt fantastiskt!
Nu kan jag somna lycklig, tror jag. Ska bara lyssna lite till... Det är ju trots allt en nyförälskelse vi talar om.
Glöm inte bort att le, eller att drömma. Jag drömmer rätt mycket nu, för även om det stressar mig lite att inte vara så sorterad som jag kanske borde så är jag väldigt lycklig. Jag äger mitt liv, flyger genom vardagen på min drömdrivna ekocykel. Det blir nog inte bättre än såhär. Ska bara tänka lite mindre, leva lite mer i nuet och inte bara njuta när jag hittar ny fantastisk musik.
Kärlekåsånt mina kära vänner. Ni håller mig på rätt köl!
Provokationer
Det är rätt roligt att provocera folk, liksom lura dem att göra saker de inte riktigt planerat. Dessvärre är det inte alltid så uppskattat, när de väl inser vad man försöker lura i dem. De reagerar ofta och blir lite arga, kanske onödigt arga. Så kan vi inte ha det! Därför har jag kommit fram till ett hemligt superrecept på hur man kan provocera folk till stordåd utan att dem egentligen vet om det. Och helt utan att de blir speciellt snopna när de inser vad du lurat i dem.
Det är egentligen väldigt simpelt: Var oprovocerat trevlig själv. När de grymtar hej, skin upp som om du såg solen för första gången. Ta alltid första steget, skaffa som vana att ha ett 360gradersleende var gång du går igenom en dörr. För om du är glad blir jag glad. blir jag glad blir du glad. Det är en cirkel som är svår att bryta.
Så, mina kära läsare och vänner (alla två), upp på barrikaderna, hämta megafonerna, tvinga era grannar att se Amelie från Montmartre och ge bort blommor till förbipasserande. Sluta aldrig att provocera fram ett leende, ett skratt eller en glädjetår. Låt oss bli de mest lycko-obstinata världshjältarna som finns därute.
Jag tänker alltså finns jag. Jag ler alltså lever jag.
Kärlekåsånt
Att ha kakan...
Att börja skriva ett inlägg är definitvt det absolut svåraste i hela bloggprocessen. Att faktiskt sätta sig ner och formulera en rubrik att skriva något under. Jag misstänker att det är en av huvudorsakerna till att jag skriver såpass sällan som jag gör, nu när jag fått tid att tänka lite.
Nyss hemkommen från ett trevligt kalas är det lätt att slås av tankarna som rör tvåsamheten. Är jag misslyckad när jag kryper ner, ensam, i min säng kväll efter kväll? Borde jag känna skuld för att jag faktiskt kan njuta av en stillsam efterfest med mig själv, en stor kopp te och internet (alternativt en god bok). Det är jag ganska tveksam till, för att vara två är visserligen ett självändamål, men samtidigt måste man vara tillfreds med tillvaron. Vilket är störst, nöjdheten med nuet eller strävan efter att ha någon att dela sin vardag med? Behöver det vara ett motsatsförhållande mellan alternativen? Jag kan redan nu säga att jag vill både ha kakan och äta den, det är däremot betydligt besvärligare att komma fram till var kakan finns och hur den smakar.
[...] Här kommer även ett intressant fenomen upp, nämligen självcensuren. För trots att jag på min höjd har två läsare per inlägg är det ändå så att jag känner mig tveksam till att skriva vissa saker här. Fast, frågar du då, är det inte precis det du har bloggen till, att skriva av dig precis vad du känner och tänker. Så att du sen kan sova gott och lämna de problem eller grubblerier bakom dig. Jo, svarar jag, det var absolut grundtanken. Då undrar du vad mitt problem är. Efter en stunds funderande kommer jag stillsamt fram till att det överhängande problemet är att den här bloggen inte är anonym längre utan att den är länkad till mitt facebook-konto. Vilket direkt betyder att det inte är anonyma tankar som förs upp här utan att jag helt plötsligt måste stå för mina åsikter.
- Detta är ett resonemang man kan driva fram och tillbaka men i slutändan måste jag ändå konstatera att jag länkar till Facebook för att synas, för att för en sekund kunna göra min röst hörd i etern. Då är jag, märkligt nog, också villig att censurera bort vissa delar av mitt tankemönster. När man tänker efter är det vansinningt vilka integritetsinskränkningar man gör för att få bli sedd och hörd. Jag tror inte det är helt sunt, inte ens delvis.
Den kakan jag både vill ha och äta har, förstås, väldigt mycket att göra med tvåsamheten. Min bestämda ovilja att ragga upp någon okänd på krogen och min tvärvägran vad det gäller one-night-stands. I grund och botten handlar det om respekt, både för mig själv och för damen i fråga. För att lära känna någon enbart i syftet att få byta kroppsvätskor upplever jag som något banalt på det sättet att jag helst tillskriver människor fler egenskaper än bara deras attraktiva attribut. Jag tror att om man bara ligger med människor man har någon form av relation till betyder det, inte bara, att själva akten blir ärligare. Det är inget behov som behöver uppfyllas i intoxinerat tillstånd utan det är en grundligare attraktion som finns där, förmodligen, trots en nykterhet dagen efter. Dessvärre funkar inte riktigt samhället så idag, upplever jag. Det förväntas av mig att jag ska flirta rundor när jag är i olika sociala sammanhang, att jag till varje pris ska ha en flicka omkull var kväll. Det är väl en innerlig tur att jag är såpass [...] att det löser sig utan något större ingripande från min sida.
Vem är jag att förneka mina behov av närhet och beröring? Visst är det en ordentlig bund pretentiöst skräp i stycket ovan. Att inte försöka ragga är bara en ursäkt för att vara blyg och tillbaka, jagmenar, flickorna flirtar ju minst lika mycket som jag. Det är väl bara korkat att hålla på dessa artonhundratalsfasoner för att mitt ego mår bra av pompösa kärleksförklaringar, kan det inte vara betydligt mer fördelaktigt att faktiskt ge sig ut på köttmarknaden för att se vart det tar mig. Det kan väl inte vara så att jag förlorar något på att slampa rundor lite? Där någonstans, säger mitt förnuftiga (och pompösa) jag nej, bestämt nej. Jag tror att jag är den jag är, är såpass tillfreds med mig själv, just för att jag faktiskt har en väldigt konservativ moral gällande vad som är passande beteende för mig. Var mina gränser går och hur jag faktiskt bör bete mig mot mina medmänniskor. För om jag blott är ute efter ett ligg, innebär inte det att jag degraderar halva befolkningen till ett botemedel för mina behov och bara det. Att de genom att vara liggbara då faktiskt också utesluts från alla övriga funktioner de kan ha i mitt liv? Jag är rädd för det, därför fegar jag ur det reproduktiva spelet och safear med att dricka te, ensam.
För visst är jag ensam tillochfrån, det ska jag verkligen inte sticka under stol med. Det är tråkigt att behöva vakna upp ensam morgon efter morgon, samtidigt kan jag verkligen inte påstå att jag är speciellt bitter över livet. Det går bra nu, saker och ting händer utan att jag hjälpt dem speciellt mycket på vägen. Det är vansinnigt smickrande!
Jag ler därför lever jag, gäller sålänge man hittar det format man söker efter. Det jhar jag nog gjort, hoppas jag. Så kan man så sakteliga hoppas på att fröken rätt tittar förbi och säger hej, det hade toppat en redan väldigt spektakulär höst.
Kärlekåsånt!
Nyss hemkommen från ett trevligt kalas är det lätt att slås av tankarna som rör tvåsamheten. Är jag misslyckad när jag kryper ner, ensam, i min säng kväll efter kväll? Borde jag känna skuld för att jag faktiskt kan njuta av en stillsam efterfest med mig själv, en stor kopp te och internet (alternativt en god bok). Det är jag ganska tveksam till, för att vara två är visserligen ett självändamål, men samtidigt måste man vara tillfreds med tillvaron. Vilket är störst, nöjdheten med nuet eller strävan efter att ha någon att dela sin vardag med? Behöver det vara ett motsatsförhållande mellan alternativen? Jag kan redan nu säga att jag vill både ha kakan och äta den, det är däremot betydligt besvärligare att komma fram till var kakan finns och hur den smakar.
[...] Här kommer även ett intressant fenomen upp, nämligen självcensuren. För trots att jag på min höjd har två läsare per inlägg är det ändå så att jag känner mig tveksam till att skriva vissa saker här. Fast, frågar du då, är det inte precis det du har bloggen till, att skriva av dig precis vad du känner och tänker. Så att du sen kan sova gott och lämna de problem eller grubblerier bakom dig. Jo, svarar jag, det var absolut grundtanken. Då undrar du vad mitt problem är. Efter en stunds funderande kommer jag stillsamt fram till att det överhängande problemet är att den här bloggen inte är anonym längre utan att den är länkad till mitt facebook-konto. Vilket direkt betyder att det inte är anonyma tankar som förs upp här utan att jag helt plötsligt måste stå för mina åsikter.
- Detta är ett resonemang man kan driva fram och tillbaka men i slutändan måste jag ändå konstatera att jag länkar till Facebook för att synas, för att för en sekund kunna göra min röst hörd i etern. Då är jag, märkligt nog, också villig att censurera bort vissa delar av mitt tankemönster. När man tänker efter är det vansinningt vilka integritetsinskränkningar man gör för att få bli sedd och hörd. Jag tror inte det är helt sunt, inte ens delvis.
Den kakan jag både vill ha och äta har, förstås, väldigt mycket att göra med tvåsamheten. Min bestämda ovilja att ragga upp någon okänd på krogen och min tvärvägran vad det gäller one-night-stands. I grund och botten handlar det om respekt, både för mig själv och för damen i fråga. För att lära känna någon enbart i syftet att få byta kroppsvätskor upplever jag som något banalt på det sättet att jag helst tillskriver människor fler egenskaper än bara deras attraktiva attribut. Jag tror att om man bara ligger med människor man har någon form av relation till betyder det, inte bara, att själva akten blir ärligare. Det är inget behov som behöver uppfyllas i intoxinerat tillstånd utan det är en grundligare attraktion som finns där, förmodligen, trots en nykterhet dagen efter. Dessvärre funkar inte riktigt samhället så idag, upplever jag. Det förväntas av mig att jag ska flirta rundor när jag är i olika sociala sammanhang, att jag till varje pris ska ha en flicka omkull var kväll. Det är väl en innerlig tur att jag är såpass [...] att det löser sig utan något större ingripande från min sida.
Vem är jag att förneka mina behov av närhet och beröring? Visst är det en ordentlig bund pretentiöst skräp i stycket ovan. Att inte försöka ragga är bara en ursäkt för att vara blyg och tillbaka, jagmenar, flickorna flirtar ju minst lika mycket som jag. Det är väl bara korkat att hålla på dessa artonhundratalsfasoner för att mitt ego mår bra av pompösa kärleksförklaringar, kan det inte vara betydligt mer fördelaktigt att faktiskt ge sig ut på köttmarknaden för att se vart det tar mig. Det kan väl inte vara så att jag förlorar något på att slampa rundor lite? Där någonstans, säger mitt förnuftiga (och pompösa) jag nej, bestämt nej. Jag tror att jag är den jag är, är såpass tillfreds med mig själv, just för att jag faktiskt har en väldigt konservativ moral gällande vad som är passande beteende för mig. Var mina gränser går och hur jag faktiskt bör bete mig mot mina medmänniskor. För om jag blott är ute efter ett ligg, innebär inte det att jag degraderar halva befolkningen till ett botemedel för mina behov och bara det. Att de genom att vara liggbara då faktiskt också utesluts från alla övriga funktioner de kan ha i mitt liv? Jag är rädd för det, därför fegar jag ur det reproduktiva spelet och safear med att dricka te, ensam.
För visst är jag ensam tillochfrån, det ska jag verkligen inte sticka under stol med. Det är tråkigt att behöva vakna upp ensam morgon efter morgon, samtidigt kan jag verkligen inte påstå att jag är speciellt bitter över livet. Det går bra nu, saker och ting händer utan att jag hjälpt dem speciellt mycket på vägen. Det är vansinnigt smickrande!
Jag ler därför lever jag, gäller sålänge man hittar det format man söker efter. Det jhar jag nog gjort, hoppas jag. Så kan man så sakteliga hoppas på att fröken rätt tittar förbi och säger hej, det hade toppat en redan väldigt spektakulär höst.
Kärlekåsånt!
Förtäckta förhoppningar
Jag är inte bitter, definitvt inte bitter.
Fast något fundersam över sakernas tillstånd får jag ändå tillstå att jag är. Jag tror nämnligen att pannan i kaklet blivit mer av en livsstil än ett sporadiskt fenomen för mig, vilket är något sorgligt när man inser hur trist det är att plocka upp spillrorna efter sig själv och sina förhoppningar gång på gång. Intet sagt att de var befogade på något vis, de bara dök upp i bland mina förvirrade tankebanor. Man skulle kunna kalla mig player, fast det stämmer verkligen inte, för det är väldigt, väldigt få av de flickor jag funderar på en framtid med som det faktiskt händer något. I nio fall av tio skulle jag tillochmed påstå att hon går ovetande genom hela processen. Det är utmattande, fast samtidigt lite fint tycker jag. Att man med jämna mellanrum liksom ägnar majoriteten av sin tankeverksamhet på att försöka putsa till något som aldrig kommer att bli. Bara visar genuin uppskattning för flickan ifråga.
För att säga att jag raggar konstant i min utopiska fantasivärld är minst sagt en överdrift. Det är en helt intern process, i de flesta fall. För att bjuda någon på dricka skulle jag nog aldrig nedlåta mig till. För mig innebär en köpt drink/shot/whatever på krogen att man säger något i stil med: "om jag ger dig dessa pengarna, kan du då snälla tänka dig att spendera några minuter till med mig så att jag kan få en schysst chans att presentera vem jag är. Jag tror inte att du tycker jag är spännande nog för att bara låta mig prata och dessutom är du kvinna och jag man, alltså är det inte mer än rätt att jag köper din tid." Jag tycker det är förkastligt, ordentligt. Dels har jag förhoppningen om att vara tillräckligt intressant för någon utan de där extra pengarna plånboken/ alkoholen i blodet, dels tycker jag väldigt illa om att köpa såld tid. Det är inte långt ifrån att man liknar drinkar på krogen med prostitution, det handlar bara om tid.
Men som sagt, jag är inte bitter. Mest eftertänksam. För orkar jag slå pannan i kaklet ännu en gång, eller ska jag kanske bara ta det lite lugnare och njuta av livet nu. När jag faktiskt lever. Jag tror på livet (utan att vara högerreligös abortmotståndare) och tänker därför njuta av det för fulla muggar. Det kommer att lösa sig!
Fast något fundersam över sakernas tillstånd får jag ändå tillstå att jag är. Jag tror nämnligen att pannan i kaklet blivit mer av en livsstil än ett sporadiskt fenomen för mig, vilket är något sorgligt när man inser hur trist det är att plocka upp spillrorna efter sig själv och sina förhoppningar gång på gång. Intet sagt att de var befogade på något vis, de bara dök upp i bland mina förvirrade tankebanor. Man skulle kunna kalla mig player, fast det stämmer verkligen inte, för det är väldigt, väldigt få av de flickor jag funderar på en framtid med som det faktiskt händer något. I nio fall av tio skulle jag tillochmed påstå att hon går ovetande genom hela processen. Det är utmattande, fast samtidigt lite fint tycker jag. Att man med jämna mellanrum liksom ägnar majoriteten av sin tankeverksamhet på att försöka putsa till något som aldrig kommer att bli. Bara visar genuin uppskattning för flickan ifråga.
För att säga att jag raggar konstant i min utopiska fantasivärld är minst sagt en överdrift. Det är en helt intern process, i de flesta fall. För att bjuda någon på dricka skulle jag nog aldrig nedlåta mig till. För mig innebär en köpt drink/shot/whatever på krogen att man säger något i stil med: "om jag ger dig dessa pengarna, kan du då snälla tänka dig att spendera några minuter till med mig så att jag kan få en schysst chans att presentera vem jag är. Jag tror inte att du tycker jag är spännande nog för att bara låta mig prata och dessutom är du kvinna och jag man, alltså är det inte mer än rätt att jag köper din tid." Jag tycker det är förkastligt, ordentligt. Dels har jag förhoppningen om att vara tillräckligt intressant för någon utan de där extra pengarna plånboken/ alkoholen i blodet, dels tycker jag väldigt illa om att köpa såld tid. Det är inte långt ifrån att man liknar drinkar på krogen med prostitution, det handlar bara om tid.
Men som sagt, jag är inte bitter. Mest eftertänksam. För orkar jag slå pannan i kaklet ännu en gång, eller ska jag kanske bara ta det lite lugnare och njuta av livet nu. När jag faktiskt lever. Jag tror på livet (utan att vara högerreligös abortmotståndare) och tänker därför njuta av det för fulla muggar. Det kommer att lösa sig!
Vardagshjältar
Att blogga sporadiskt är verkligen min grej.
Idag har några saker slagit mig.
Det är svårt att alltid hålla fokus när man begraver sig i projekt hit och dit
Bob Dylan är kanske inte så dålig ändå
Att ge en hungrig vän mat är varken svårt eller otrevligt
Jag ler, därför lever jag
Fast det där sista kan vara lite svårt att hålla på ibland, speciellt om man som jag tenderar att ta på sig lite många projekt. Det är väldigt smickrande att vara betrodd med stora och viktiga saker, fast det är så lätt att springa på patrull. Till syvende och sist är det ej de idella engagemange (hur givande och häftiga de än är) som betalar hyran. För jag vill väl egentligen lägga allt mitt krut på att göra mina projekt till de mest lyckade i världen, och resa lite. Men det är en plan farbror CSN (Centralt Stöd för Nyföretagande?) säger bestämt stopp för. Fast tur är väl det? Det där med syfte och motivation till vardagen har börjat spöka igen. Om man får ställa den förbjudna frågan, behöver man verkligen en akademisk examen för att bli något här i livet?
Den ställde jag inte, att börja fundera i de banorna skulle vara otroligt förödande för mina tentamöjligheter.
Jag tror fler människor borde fundera på varför världen ser ut som den gör, söka självförverkligande genom att hjälpa andra på fötter. Genom food-for-thought luncher, genom låtskrivande, genom microfinans. Det finns så många sätt att göra saker och ting bättre för många, bara man anstränger sig lite.
Jag ska försöka tvinga mitt liv tillbaka till mottot: Save the world, or die trying. Även om det nog innebär en hel del obekväma prioriteringar.
Allt detta kan var något spretigt och svårsummerat, jag vet precis vart jag vill. Hur och varför, jag har bara inte riktigt lyckats lösa några vettiga förutsättningar. Det är det vi jobbar på nu.
EDIT: Inte min bästa prosa, jag beklagar
Idag har några saker slagit mig.
Det är svårt att alltid hålla fokus när man begraver sig i projekt hit och dit
Bob Dylan är kanske inte så dålig ändå
Att ge en hungrig vän mat är varken svårt eller otrevligt
Jag ler, därför lever jag
Fast det där sista kan vara lite svårt att hålla på ibland, speciellt om man som jag tenderar att ta på sig lite många projekt. Det är väldigt smickrande att vara betrodd med stora och viktiga saker, fast det är så lätt att springa på patrull. Till syvende och sist är det ej de idella engagemange (hur givande och häftiga de än är) som betalar hyran. För jag vill väl egentligen lägga allt mitt krut på att göra mina projekt till de mest lyckade i världen, och resa lite. Men det är en plan farbror CSN (Centralt Stöd för Nyföretagande?) säger bestämt stopp för. Fast tur är väl det? Det där med syfte och motivation till vardagen har börjat spöka igen. Om man får ställa den förbjudna frågan, behöver man verkligen en akademisk examen för att bli något här i livet?
Den ställde jag inte, att börja fundera i de banorna skulle vara otroligt förödande för mina tentamöjligheter.
Jag tror fler människor borde fundera på varför världen ser ut som den gör, söka självförverkligande genom att hjälpa andra på fötter. Genom food-for-thought luncher, genom låtskrivande, genom microfinans. Det finns så många sätt att göra saker och ting bättre för många, bara man anstränger sig lite.
Jag ska försöka tvinga mitt liv tillbaka till mottot: Save the world, or die trying. Även om det nog innebär en hel del obekväma prioriteringar.
Allt detta kan var något spretigt och svårsummerat, jag vet precis vart jag vill. Hur och varför, jag har bara inte riktigt lyckats lösa några vettiga förutsättningar. Det är det vi jobbar på nu.
EDIT: Inte min bästa prosa, jag beklagar
