bussresa

Rubriken må verka excentrisk och det är den på något plan. Så är det sagt. Jag kan dock konstatera att det är få känslor som slår den när man vandrar tillbaka över övningsfältet lagom sotig efter en lyckad insats. Liksom att känna att om dendär dockan var en människa så hade jag räddat honom/henne.

Det handlar om hjältegenen, jag tror alla har den. Visserligen kanske den sitter olika starkt i olika människor, men den finns där liksom på något plan. Det är genen som får människor att vara lite mänskliga, för att vara hjälte innebär inte att vara övernaturlig eller en särskilt speciell. Det handlar om att ha lite civilkurage, att fundera en sekund på hur andra tar det val du just gjorde. Det händer somsagt olika ofta hos olika människor. Faktiskt så handlar det lite om att leva som man lär, eller iallafall leva som jag lär. Eftersom jag tror mycket på civilkurage och att tänka på andra.

Hjältegenen är den gen som gör att just Du hjälpte den gamla damen över gatan, eller då Du skottade grannens garageuppfart. Det är samma gen som gör att Du hjälper dina klasskompisar/jobbarkompisar med saker de har svårt för trots att det inte är ditt jobb. Hjältegenen är helt enkelt den pryl som får dig att anstränga dig lite för någon annan, att vara någons hjälte.

Sen tror jag visserligen att de som använder sin hjältegen blir färre och färre. Kanske beror det på att MSN och andra elektroniska kommunikationsvägar tar större plats i våra liv. Det är ju liksom lite enklare att undvika den jobbiga tanten om man sitter framför datorn eller kanske glömma bort att svara på den knepiga mattefrågan din kursare kom med. För jag tror att genens verksamhet är en direkt funktion av hur mycket människor bryr sig och därmed hur mycket de träffar andra. För att kunna känna medkänsla och empati så krävs det också att man liksom övar sig lite. Den bästa övningen jag har hittat är att röra sig bland människor, av olika bakgrund, framtid och allt det där. Då tvingas man på något sätt se det goda(och sämre) i allt folk. Denna träning missar man ganska helt om man inte stöts och blöts med olika typer.

Så för att börja bry sig mer om andra så måst man börja träffa andra, för kicken när hjältegenen ger belöningar den är inte nådig. Det är den som kommer när man räddat livet på en tygdocka för femtielfte gången och ståtligt vandrar ner över övningsplattan på bästa armageddonmanér.

Kärlekåsånt

Yael Naim- New soul

Morfar säger alltid att han tycker det är skönt att ha framtiden bakom sig med tanke på hur många val som vi ungdomar får göra idag. Jag börjar förstå vad han menar. Det känns nämnligen som även jag har framtiden bakom mig, nu när jag ska ta studenten sitter jag och drömmer mig bort till tiderna när jag gick i sjuan, åttan. Var olyckligt kär och lyssnade på Winnerbäck. Jag hade inte gjort något jag gjort på ett annat sätt, jag ångrar ingenting. Men jag vill ha denna period av mitt liv framför mig igen. De möjligheter jag har fått, de äventyr vi har upptäckt.

Jag tror i och för sig att man konstant längtar tillbaka till det som har varit, av en eller flera andledningar. Det jag känner just nu är ingen nostalgi utan bara en längtan av att få förstagångsträffa de människor jag har runt omkring mig. Världen tar inte slut nu, vi rör oss åt olika håll så många kommer att försvinna. Det kommer att finnas så många nya häftiga människor för mig att träffa. Detta är min feghet som, nu med facit i hand, vill återuppleva den hitintills bästa perioden av mitt liv istället för att vidga vyerna och se möjligheterna.

Bland det finaste jag vet är att se när busschaufförer hälsar på varandra när de kör förbi, det gör mig lite lycklig.
Hoppas det gör dig lite lycklig med.

Lycka på en pinne heltenkelt, för att låna ett trevligt citat från en trevlig vän

Hallonpaj och rabarberte

Jag har kommit underfull med att det svenska språket behöver fler skiljetecken. Punkt är egentligen det enda man kan använda om man inte skriker, frågar eller bara tar en konstpaus. Problemet blir då att när man skriver långa brev eller texter så kan det lätt bli aningen enformigt med dessa definitva prickar.

Hur den alternativa punkten borde se ut vet jag inte så därför tycker jag att Sture Allén & co borde ta och fundera fram något fint. Vem vill upprepa sig när man sprider vardagsromantik genom långa brev?

kärlekåsånt

För nu ska jag resonera om meningen med livet, fel!

Nä, jag har nog däremot kommit underfull med varför jag har fortsatt blogga. Den startades ju i samband med ett vad. Antagligen är det för att här får jag en, visserligen ganska pretto, chans att försöka förklara för mig själv vad jag menar med saker jag tänker. Om någon annan dessutom tycker det är trevligt att läsa så blir jag ju bara ännu gladare!

Eftersom jag inte är en sån typ som tycker om all ytlighet och stress överallt så är detta serverutrymme inte till för att berätta vad jag gör. Snarare ska konsekvensen av mina handlingar plockas upp här, eller vad jag menar med dem. Framför allt så är detta en plats för mig att vädra mina tankar. Det vore ju så tråkigt att spricka i huvudet.

Jag tror jag behöver det eftersom jag kan vara ganska klantig i mitt sätt att göra saker. Tror att även om jag menar väl med något jag säger eller gör så är själva handlingen utformad så att den kan feltolkas. Därför vill jag skrika ut ett pre- postFÖRLÅT nu! Det var inte meningen, i de flesta fallen.

En liten anekdot, damen som jag skottade snö åt utan hennes vetskap. Jag träffade henne igår och då kom det fram att jag var den skyldiga till den rena uppfarten. Ni skulle sett hur hon sken upp, åh sånt gör min dag! Glada människor är verkligen världens bästa uppfinning. Ett oförväntat leende lyfter mig till skyarna!

Ta hand om er och le mot främlingar!
"Man borde få göra som man vill, bara man är snäll.."
Kärlekåsånt!

Kapten Kid & det oändliga sommarlovet: När solen gått ner

Hej där!
Hur mår mina vänner?

Jag har funderat lite på varför bussresa är en så bra metafor för livet, detta kan ju förstås också bara vara kvalificerat skitsnack men eftersom jag är på mitt filosofiska humör idag så låtsas vi om motsatsen.

Innan jag börjar vill jag dock citera Churchill "To improve is to change. To be perfect is to change often". Lite som en regionbuss tar sig från ort till ort förflyttar sig konstant.

Precis som bussen får man aldrig var nöjd med där man är, klart får man trivas med situationen, men man får inte vara nöjd. Detta då sekunden man nöjer sig med något så tappar man viljan att utvecklas, själva essensen av livet. Det är inte målet som är mödan värd uta,n vägen, men för att det ska bli någon väg måste det strävas. Kämpas. Samtidigt får man inte glömma bort att njuta under tiden, att ta vara på varje dag. Carpe Diem. Kruxet är att lyckas med båda samtidigt, att både sträva samtidigt som man njuter av nuet. Personligen njuter jag visserligen av att kämpa för något, att verkligen lägga energi på att genomföra något. Visserligen måste man ta allting i sin egen tack, skapa sin egen tidtabell för sitt liv. Världen funkar inte om jag plötsligt ska börja leva efter någon annans förutsättningar och mål.

Jag tror att jag har hittat den där balansen, i alla fall till och från. Lite som en buss som saktmodigt rör sig längs det skånska kustbandet upp och ner för kullarna men alltid med Danmark inom synhåll. Jag stannar där och när jag behöver men jag tar mig ändå fram längs en vacker väg i min takt. Tidtabellen är satt men den är skapad med så mycket tid att stress aldrig är aktuellt.

Vill du åka buss med mig?

Kärlekåsånt

Musik: eMiL Jensen- Tror du det?

Jag mår bra, jag hoppas ni mår bra!

Ta hand om er vänner, glöm inte bort att andas å allt sånt. Kan vara småviktigt ibland. För även om livet är en stor pannkakstårta så är den inte mycket att ha om man låter jordgubbssylten bli varm och dålig innan man gör den.

Ni gör min dag, fast mest du

Christian Cuff- Pretty floor

Även om dagen innehållit blandband deluxe, kortspel och trädklättring.

Kärlekåsånt